Han hörs ofta innan han syns. Han har ett idrottsligt CV som förespråkarna för allsidig träning älskar. Mikael Andersson tror på det han gör och följer inte huvudfåran i svensk uthållighetstradition. Så har han en stenhård blick som förstärker det sagda och gör att man tvekar att ta debatt.

AV Anders Burman | FOTO Glenn Mattsing & Anders Burman | UR Outside nr 8-2009

Jag har sett Mikael Andersson ta bronsmedalj i Adventure Race-VM, hört honom förtvivlat ropa på hjälp när kompisen Björn Rydvall ramlat och skadat sig i Abu Dhabi, lyssnat när han lugnt konstaterat att de kommer att vinna Explore Sweden trots att de bara låg trea inför sista dygnet, han har dragit mig runt Keb Classic och tillsammans har vi tagit svenskt rekord på 24 timmars skridskoåkning, men jag har bara en ungefärlig uppfattning om vad som format honom till den han är idag. Jag ville veta mer. Här är vad jag hittade.

MIKAEL ANDERSSON VÄXTE UPP i Falkenberg och gav inte många välputsade äpplen till lärarna.
­Jag hade bra betyg och hade det rätt lätt i skolan. Fast jag var väldigt aktiv redan tidigt i livet, störig men inte ond. Jag hade inga ambitioner att plugga vidare så jag gjorde det som behövdes.
Det ställdes aldrig någon bokstavsdiagnos, men Mikael utesluter inte att han kunde ha fått en. Han satsade i stället på en tvåårig elektrikerutbildning.

DET SÄGS OFTA att om man ska bli landslagsmässig i någon uthållighetsidrott måste man börja tidigt med hård, långsiktig träning för att skapa en stabil grund att stå på. Mikaels första tävlingsidrott var badminton. En fin sport i sig, men det blåser sällan motvind och ger inte mycket blodsmak i munnen. Micke blev snabbt bäst i Falkenberg och nådde som högst SM-semifinal i U16 dubbel. Träningen intensifierades och han for omkring till olika orter runt Falkenberg för träning och sparring. Men när dubbelpartnern valde fotboll tröttnade Mikael på fjäderbollandet.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.