AV Michael Roberts | UR Outside nr 7-2009

”När jag började jobba med att rädda valar” säger Paul Watson över telefon, från sitt kontor i Washington, ”lärde jag mig något viktigt: Det mest kraftfulla vapnet på planeten är kameran” . Gällande kamerabeväpning, är Watson fullbeväpnad. Paul Watson, 58, är en legendarisk miljöaktivist och grundare till en privat flotta, Sea Shepherd Conservation Society, som inte drar sig för att ramma valfångstbåtar och trassla in deras propellrar i tjocka tampar. En annan del av verksamheten är att dokumentera aktionerna och sprida filmer till alla som är intresserade.

I över 30 år har Watsons taktik och arrogans skapat upprörda känslor hos både valnationerna och vanliga naturvårdare ­ och det var innan han fick sitt eget tv-program. Programmet Whale Wars på Animal Planet följer Sea Shepherd jakt på japanska valfångstbåtar i vattnen utanför Antarktis. Efter många år av hårt arbete för att ta sig in i rampljuset har han nu en stor och hängiven publik: Whale Wars snittade på en miljon tittare varje fredagskväll och är därmed kanalens mest populära program bland de vuxna tittarna. Säsong nummer två startade den 5 juni, vilket lämpligtvis var tre veckor innan det årliga, och kontroversiella valmötet, för International Whaling Commision (IWC, samma kommission som förvaltar den globala valpopulationen, och som genom sina omdiskuterade beslut bidrar till Watsons framsteg).

”Det går precis som han hade tänkt sig” säger Richard Ellis, 71, som var amerikansk delegat mellan åren 1980 till 1990. ”Han har lyckats att föra in valdebatten i tidningarna, även om det hamnar på underhållningssidorna” Och det var precis det som . Animal Planet hade hoppats på. Genom att göra ett program om ett gäng hårdhudade sabotörer, eko-terrorister enligt japanerna, har kanalen lyckats ändra sin image ­ från varm och mjuk barnkanal till en given kanal för unga vuxna. ”Att ha ett program som vi visste att människor skulle tala om, det gjorde oss upprymda” säger kanalens administrativa chef, Marjonie Kaplan.

Hennes största oro var att Sea Shepherd inte skulle hitta de japanska båtarna och att Animal Planet skulle behöva göra en extremt påkostad entimmes-special om Watsons 40 man stora veganflotta. Men den tre månader långa produktionen, som startade i november 2007, visade sig bli väldigt händelserik. Watson har försvarat den marina miljön på ett krigslystet sätt över hela världen ­ han sänkte två isländska valfångstbåtar genom att borra hål i skroven 1986 och han har kämpat mot säljägare och fiskare från Newfoundland till Galapagos ­ och han värderar passion högre än erfarenhet. Resultatet har blivit en flotta med fanatiker som gör allt för att fullfölja sina uppdrag.

I första avsnittet tränar fyra besättningsmän på att vända tillbaka en zodiak på rätt köl. De efterföljande sju avsnitten ägnas åt jakt på japanska fartyg och visar hur besättningen kastar hemmagjorda stinkbomber och annat hopkok på deras däck. Vid ett tillfälle klättrar två aktivister upp på den japanska valfångstbåten Yushin Maru No.2 så att de kan bli tagna som ”gisslan” och på så vis få massmedial uppmärksamhet. I det avslutande programmet ser det ut som att Watson bli skjuten av en japansk besättningsman, men japanerna och några kritiker menar att det var arrangerat. Whale Wars känns som en blandning mellan Dödlig fångst och Cops.

Och det är något illusoriskt med idealister som tar sig rollen som pirater. Tack vare programmet säljer nu Sea Shepherd-prylarna för nästan en miljon kronor, till skillnad från tidigare 150 000 kronor. Bland de ideella som jobbar för att valjakten ska få ett slut har Whale Wars skapat framåtanda, även att de håller sig på avstånd från Watson. När moratoriet om kommersiell valjakt bestämdes 1982 (inkluderar inte ursprungsbefolkningar) var det många aktivister som firade och gick vidare. Men en handfull länder gick emot moratoriet och vissa, däribland Norge och Island, jagar fortfarande valar.

Japans strategi är att acceptera moratoriet men samtidigt jaga val för ”vetenskapligt” syfte. Landets valflotta tillhör det statligt grundade Institute for Cetacean Research (ICR), men forskare världen tror att enheten mest är ett skal. Jaktkvoten som ICR accepterar på södra halvklotet är 850 minkvalar och ett mindre antal sill- och knölvalar. Efter att all forskningsdata är insamlad säljs valköttet på fiskmarknader med motiveringen att animaliska biprodukter inte ska förspillas, i enlighet med internationella valfångstkommissionen.

”Japans slakt på valar är återigen i fokus”, säger Patrick Ramage som är valansvarig på International Fund for Animal Welfare (IFAW). ”Den starka bilder som ibland publiceras av valjakten är en drivkraft för alla som jobbar för att jakten ska upphöra”. En organisation som verkar ogilla Watsons ökade popularitet är Greenpeace, men det är kanske inte så förvånansvärt. Watson var delaktig i organisationens uppbyggnad men röstades ut 1977 på grund av hans hyperaggresiva ståndpunkter; sedan dess tar han varje tillfälle att förlöjliga organisationen och kalla dem för fegisar. Hans favorituttryck är att kalla dem för miljörörelsens fjollor.

Greenpeace avslutade nyligen sina aktionsprojekt i Antarktiska oceanen och tänker istället fokusera på att få uppmärksamhet på gatorna i Japan. Enligt Phil Kline på Greenpeace ger deras stadsaktioner i Japan större möjlighet att kommunicera direkt till människor. Ett exempel är förra årets aktion i Tokyo där två aktivister försökte avslöja svarthandel (och blev arresterade) av ICR-kött på marknaderna. ”Vi vinner på att förändrar attityden i Tokyo. Annars är det som att predika för en kyrkokör” . Kline har en poäng. Whale War skapar anti-valjaktsdebatt i väst, men det leder snarare till ökad nationalism i Japan. Den internationella valfångstkommissionen har varit i skottgluggen i många år.

Japan och andra länder som tillåter valjakt har hävdat att moratoriet ska upphör på grund av att vissa valpopulationer har hämtat sig, medan anti-jaktorganisationer vill göra moratoriet permanent. I ett försök att lätta på konflikterna föreslog IWC:s ordförande William Hogarth, som utsågs av George W. Bush, att Japan skulle få jaga runt sin egen kust om de lovade att kraftigt dra ner på jakten i Antarktiska oceanen. När detta läckte ut (detta diskuterades under ett stängt möte) till miljöorganisationerna i januari blev det kalabalik.

Men i mars tillträdde Obama och tre dagar innan IWC:s möte i Rom uttalade han sig om den vetenskapliga valjakten med orden ”onödigt” och tyckte att alla framtida beslut ska ”resultera i att förvaltningen av valar skapar en betydligt bättre situation för valarna”. Men flertalet representanter från kommissionen tycker fortfarande att kompromisser är rätt väg att gå. ”IWC försöker att rädda sig från en total kollaps” säger Joji Morishita, chefsförhandlare på Fisheries Agency i Japan.

Doug DeMaster från den amerikanska kommissionen menar att ”Det är hett just nu” och tillägger ”Vi har hört från de norska, isländska och japanska regeringarna att de vill se framsteg”. I Friday Harbor avslutar Watson intervjun självbelåtet genom att förklara att det är jägarna själva som förtjänar ett tack för framgångarna med Whale Wars. ”De gjorde minsann allt för att det skulle bli en dramatisk programsäsong” ”De brydde sig helt enkelt inte om kamerorna” säger han.

Läs även om Eva Zwahlén ideé för en hålbarare värld i: Illusionisten i Dorotea
eller fler artiklar i kategorin <a href="http://outsideonline.se/tag/kod-gron/.