”Verkligen” svarade jag med munnen , full av salamimacka. Efter en krasch i låg fart som gav ett blodigt knä och dito armbåge, utvecklade jag en strategi: stå upp, sitt ner, lossa fötterna, kliv av, gå. I rask marsch kunde jag nästan hålla jämna steg med de unga grabbarna med muskulösa vader som med sina 27 växlar trampade sig upp för de brantaste backarna. Men, bland åkarna som aldrig gick fanns också cyklister mycket äldre än jag och de cyklade på hojar äldre än sig själva. Snacka om hjältar. Många hade bara en enda växel och den var inte lätt.

VID DEN FEMTE KONTROLLEN ­ och min fjärde lunch för dagen ­ noterade jag en högre andel engelskspråkiga deltagare. Italienarna mosade oss utlänningar. Den gemensamma uppfattningen, uttalad med en stor portion humor var att vi var hopplöst ”behing shed-yool” Självklart skålade vi . för detta faktum. Tillbaka i sadeln protesterade mina lårmuskler våldsamt; en brännande känsla färdades från svanskotan upp till huvudet. Varenda sena var spänd som en fiolsträng, jag vibrerade som en stämgaffel. Trots det lyckades jag komma ifatt en annan åkare, som visade sig ha ett rejält stukat framhjul, sedan la jag mig bakom en amerikan som sa att vi aldrig skulle klara tidsgränsen.

Vad menar du med ”vi” kompis? Jag hade fortfarande krafter kvar. Klättringen upp mot Radda spolade bort dem. Ena stunden cyklade jag som i trans, bara trampade på och kunde inte tänka mig något annat sätt att vara. Jag tänkte till och med på den store franska seglaren Bernard Moitessier. 1968 lämnade han Sunday Times Golden Globe, en tävling där det gällde att bli första människa att runda hela jorden, ensam och non stop. Han gjorde det för att bara fortsätta segla. Det hela slutade med att han seglade en distans motsvarande en och tre fjärdedels varv runt jorden. Varför stanna just vid mållinjen? I nästa ögonblick var jag bara en förvirrad människa som var på väg att köra in i väggen.

Och strax var det mörkt. Mörkt som i ett planetarium. Nedanför mig såg jag de tre röda baklyktorna rita en båge i mörkret. Det enda som saknades var Pink Floyd. Tack vare att synintrycket finns kvar en stund blev de till spår som visade mig svängarnas konturer. Jag fick köra på känsla, vansinne i hög fart. Det fungerade i första kurvan och i den andra, men istället för att komma närmare som jag var tvungen, tappade jag lite hela tiden. Sedan var de borta. Jag kunde inte se längre än till mitt eget styre. Långsamt utför kunde jag bara, nätt och jämt, lista ut vad som var väg och vad som inte var det. En bil kom upp bakom mig, blinkade med helljuset, tutade. Min puls rusade. Jag rullade vidare, piano, piano.

En halvtimme senare befann jag mig fortfarande i mörkret, i kylan, i skogen, kröp fram, funderade på hur jag skulle klara en natt ute. Framför mig såg jag ljus, några byggnader ­ helt säkert utkanten av Gaiole ­ och något som såg ut som en glassbil. Jag trampade fram till den, skakade, knackade på rutan. Inne i bilen fanns en kvinna i gröna kläder. En ambulans, en följebil om det nu fanns någon. ”Vet du vägen till Gaiole?” Hon pekade åt det håll jag just kommit från. Visst hade jag bara fortsatt cykla ­ förbi mållinjen. Men jag ville till mållinjen. Jag vände om och började krypa uppför, gråten var nära. Jag kämpade på, darrade, när damen i ambulansen kom upp bredvid mig. ”Vill du ha skjuts?”

Att ge upp gatstenen, att inte fullfölja, kändes som att behöva amputera något. Jag skulle vilja säga att jag avböjde, bad henne visa vägen, hittade svängen jag missat och till sist gjorde min egen lilla triumferande målgång. Men så var det inte. En kort stund senare behandlade akutsjukvårdarna mig för hypotermi. Lola var upphängd där bak. Jag försökte förklara: det var inte precis så att jag tagit slut, jag hade bara kört lite vilse, förstår ni? Jag ragglade iväg från båren och tryckte fram total sträcka på cykeldatorn: 221 kilometer. Sju kilometer för mycket.

Men, tyvärr, efter klockan sju ­ och långt från mållinjen. ”Non capishe” sa kvinnan samtidigt , som hon försökte lugna ner mig. Snart svängde ambulansen in på torget. Jag klättrade ut på baksidan iklädd en filt, arrangörerna samlades runt mig, engagerade sig och mumlade sina sympatier. Jag försökte berätta min historia igen. Det trasiga lyset! Svängen jag missat! Duecenti e dodici! Tog inte slut! Inte slut! ”Ees very far,” sa någon, ”but good you try”.

LÄS ÄVEN OM ERIKS RESA RUNT VÄRLDEN PÅ CYKEL HÄR: Tankar strax innan avfärd