Luften liksom vibrerar av äventyr. Doften av Kathmandu är det första som slår emot mig när jag kliver ut från flygplatsen. Det är egentligen en blandning av rökelse, kryddor, avgaser och en och en annan hashrökare som luktar så spännande. Första gången i Kathmandu är omvälvande, man antingen älskar eller hatar staden. Jag är här för fjärde gången och älskar Kathmandu som ett andra hem. För mig lovar staden äventyr och berg.

De ynka två dagar vi har i Kathmandu går åt till att gå på olika möten med expeditionsledare och vänner, hinna med sista-minuten förberedelser och äta upp oss på det vi kommer sakna på berget. Det blir en hel del chokladkakor, glass och kaffe mellan alla uppdrag. Medans min klätterpartner Johanna tillbringar några byråkratiska timmar med att få ut vårt i förväg skickade cargo gör jag den sista shoppingen; mera mat och snacks, böcker och kompletteringar till utrustningen. Jag får äntligen min nya dundräkt som en vän och Sherpa tagit hand om åt mig. Det kommer bli kallt att klättra på hösten och i den nya fluffiga dräkten kommer jag vara varmare än i en tvådelad dunjacka och byxor.

Blått, fluffigt och varmt

Innan vi lämnar Kathmandu träffar vi en Lama i ett buddhistiskt tempel för att få en välsignelse för god tur i bergen. Laman kommer även be en bön till bergsgudarna i Shishapangma och Cho Oyu. De flesta Nepaleser, Sherpas och Tibetaner är troende inom den tibetanska buddhismen som är traditionellt vidskeplig och tror på många olika gudomligheter och andar. Jag lever själv som Buddhist men räknar mig till den mindre vidskepliga theravadabuddhismen. Men vi tar inga chanser  – att ge sig på två 8000m toppar utan syrgas är extremt tufft och vi behöver den gudahjälp vi kan få.