Ta en rejäl portion äkta finskt sisu. Lägg till en stark passion för friluftsliv och en förkärlek till expeditionsklättring. Resultatet blir Skandinaviens starkaste Himalayaklättrare – Veikka Gustafsson.

AV Alvaro Susena | UR Outside nr 6-2009

Veikka Gustafsson är ett ganska okänt namn i Sverige. I vårt grannland Finland är 41-åringen minst lika känd som Göran Kropp var i Sverige när han var på topp. Veikka har klättrat 13 av de 14 topparna som är högre än 8 000 meter över havet. Everest har han klättrat tre gånger.
- ­Jag tycker inte det är så konstigt att jag inte är känd i Sverige, Kropp var inte särskilt känt i Finland utanför klätterkretsarna, förklarar Veikka.
Det har till viss del att göra med att expeditionsklättring är en liten sport i Sverige och Finland. Det är inte så många utövare och för att få uppmärksamhet måste man göra något ovanligt, vara först med något.
­- Det svåraste med expeditionsklättringen är planeringen och logistiken. Särskilt i våra länder där det är mycket svårt att få ihop sponsorer och budget, säger Veikka.
I exempelvis Spanien är intresset för höga berg betydligt större och det ger många fler möjligheten att finansiera expeditioner. Som Edurne Pasaban, som nyligen klättrade sin tolfte 8 000-meters topp med totaluppbackning av det spanska tv-programmet Al Filo de lo Imposible. En annan möjlig förklaring till att det är så få som ägnar sig åt expeditioner kan vara att det inte alls är lika häftigt som det verkar, enligt Veikka.

­- Det blir mycket tid att vänta i olika läger, pulsa snö, frysa, anstränga sig till max. Den tekniska svårigheten rent klättermässigt är lätt, det som krävs är att man gillar expeditionslivet och det är inte många som gör det. Man måste vara rätt galen, säger han.

Han menar också att förberedelserna för expeditionerna tar så mycket tid att det är svårt att ägna sig åt något annat eller ha ett normalt familjeliv. Men i den mån han kan är han ute i naturen på andra sätt.
­- Jag är mer än bara klättrare, jag älskar friluftsliv, jaga, fiska, paddla kajak, njuta av naturen i Lappland, säger Veikka då Outside når honom strax innan han ska i väg till Himalaya igen.
­Jag håller på att ta en master i jakt i Sydafrika, för att bli professionell jägare, tillägger han.

Syrgas är doping
I en tid då kommersiella expeditioner blir allt vanligare och klättrare forcerar toppar med arméer av sherpas och fasta rep väljer Veikka att klättra i god alpin stil och utan syrgas eller några mediciner mot höghöjdssjuka.
­- När jag klättrade Everest första gången, 1993, deltog jag i en kommersiell expedition. Då använde jag syrgas. Men jag insåg snabbt att det inte var så jag ville ha det, säger Veikka.

Enligt den internationella antidopingmyndigheten Wada, är användning av extra syrgas klassad som doping. Det betyder att expeditionsklättring med syrgas inte kan ses som en idrottsprestation.
­- Jag delar Wadas uppfattning, även om det för expeditionsklättring inte finns sådana regler. Men om jag inte kan klättra en topp som jag är, då låter jag bli att klättra den. Självklart har jag med mig medicin mot höghöjdssjuka i förstahjälpsförbandet. Men om jag måste använda det någon gång då kommer jag att vända. Under samtalet med Veikka kan jag inte låta bli att tänka på dokumentären om Everest som gick på Discovery Channel för ett par år sedan, då människor utan några större erfarenheter av bergsbestigning och med alla möjliga krämpor riskerade sitt och andras liv för att nå toppen. Eller på Martin Letzer och Olof Sundströms kommentar efter deras Everest-äventyr. ”I base camp fanns det folk i så dåligt skick att en läkare inte skulle ha låtit dem spela en korpmatch, och dessa människor skulle klättra världens högsta berg” .

Ensam med naturen
- ­Jag har sett så många hemska situationer som skapats av syrgasanvändning. När du litar helt på syrgasen och har vant dig att ha det, då är du beroende av det. Skulle ventilen krångla eller gasen ta slut då hamnar du i klistret. Du skapar en situation då du måste ha hjälp av andra för att klara dig vid liv. På dessa höjder borde man aldrig räkna med en sådan situation, utan man ska vara förberedd på att fixa det själv eller vända i god tid.
- ­Hamnar du i problem där uppe, kan du i bästa fall förstöra någon annans chans att nå toppen, i värsta fall drar du någon annan med dig, säger Veikka.

Han menar att problemet i ett bredare perspektiv har med den moderna människans livsstil att göra.
­- Vi västerlänningar har vant oss att köpa trygghet. Vi har förlorat kontakten med naturen. Men på höghöjd, när naturen visar sin kraft, då kan ingen annan hjälpa dig. Därför är det viktigt att planera din expedition på ett sätt så du kan klara att ta dig till toppen utan att vara beroende av andra.
Redan under sin första Himalaya-expedition, Everest 1993, fick Veikka erfara hur farligt det är att vistas på de höjderna.

- ­Jag förlorade en klätterkamrat och då insåg jag hur väl förberedd man måste vara för den här typen av klättring.
Den mörka säsongen 1996, då Everest skördade fler dödsoffer än någonsin, var Veikka där.
­- Jag avbröt mitt försök och när jag åkte hem fanns tankarna att nu är det stopp, nu ska jag inte klättra mer. Men människan är som hon är, efter bara en kort tid så minns man enbart ”the sunny days” .
Redan tidigt i sin karriär träffade han den amerikanska klättrare Ed Viesturs och de fann varandra direkt. Veikka och Ed blev klätterpartners och den sistnämnde blev första amerikan att klättra alla toppar över 8 000 meter.

­- Folk skojar att Ed och jag är som ett gift par, vi behöver inte säga så mycket utan vi vet precis vad den andra vill.
­- Ed var redan en erfaren klättrare och jag har lärt mig massor av honom, förhoppningsvis har han också lärt sig nåt av mig.
Nu när Ed har fullföljt sitt stora projekt klättrar Veikka med den japanske klättraren Kazuya Hiraide.
­- Nu har rollerna förändrats, jag är den äldre och mer erfarne, jag är Ed och Kazuya är Veikka.

­- Det viktigaste jag lärde mig från Ed är att ha så pass mycket självförtroende och insikt att man kan vända när det behövs. Jag har varit väldigt nära vissa toppar och vänt, det är sånt som håller en vid liv.
Om allt går enligt planerna kommer Veikka att ha klättrat sin fjortonde 8 000-meters topp i slutet av juli. Men att detta projekt närmar sig sitt slut bekymrar inte Veikka. Det finns alltid nya utmaningar.

- ­Jag kollade nyligen på gamla klipp från 1994 när jag kommit hem till Finland efter K2-expeditionen. Då sade jag att ”Himalaya är större än själva livet” Det är verkligen struntprat. Jag har lärt mig läxan och är glad att jag gjort det utan att behöva betala ett högt pris. Ingen topp är värd att dö för, säger Veikka Gustafsson.

Veikka Gustafsson, född i Espoo, Finland 1968.
Sponsrad av Haglöfs och Forex.
Yrke: Bergsklättrare

Veikkas 8 000-meters lista (utan syrgas om det inte står annat)
» Mount Everest, 8 850 möh, 1993, kommersiell expedition, syrgas
» Dhaulagiri, 8 167 möh, 1993
» K2, 8 611 möh, 1994
» Lhotse, 8 501 möh, 1995
» Makalu, 8 483 möh, 1995
» Mount Everest, 8 850 möh, 1997
» Manaslu, 8 163 möh, 1999
» Dhaulagiri, 8 167 möh, 1999
» Shishapangma, 8 046 möh, 2001
» Nanga Parbat, 8 125 möh, 2001
» Mount Everest, 8 850 möh, 2004
» Cho Oyu, 8 201 möh, 2005.
» Annapurna, 8 091 möh, 2005
» Kanchenjunga, 8 586 möh, 2006
» Gasherbrum II, 8 035 möh, 2008
» Broad Peak, 8 047 möh, 2008

Den 26 juli 2009 fullbordade Veikka sin 8000-meterssvit genom att tillsammans med japanen Kazuya Hiraide nå toppen av Gasherbrum 1. Veikka har nu klättrat all världens 8000-meterstoppar utan syrgas. Totalt 17 personer i världen har toppat alla berg. 

LÄS ÄVEN Svenska toppar i Himalaya FÖR ATT SE VILKA SVENSKA SOM BESTIGIT VAD.