Jag var andfådd, jag frös, jag var hungrig, jag misslyckades och jag hade jättekul! Att klättra på Cho Oyu var bland det roligaste jag någonsin gjort. Förutom det dåliga vädret så var det så roligt att jag bara måste göra det igen.

Beslutet var självklart. Jag och Johanna Öhrn, som också gjorde alla möjliga försök att nå toppen behövde knappt mer än titta på varandra för att vara överens. Vi hade samma tomma blick, samma deprimerade framåtböjda hållning. Kastade samma blickar tillbaks mot berget. Vi måste tillbaks! Ett par månader senare var det klart – min bank tömdes på pengar och lånade från andra håll. Nu ska vi upp!

För att göra det hela ännu roligare och dessutom utmanande beslutade vi oss för att försöka göra även Shishapangma, 8027m innan vi klättrar på Cho Oyu igen. Då slipper vi gå igenom samma acklimatiseringsprocess som för fyra månader sedan, och vi kan komma väl acklimatiserade till Cho Oyu och förhoppningsvis nå toppen på ett par veckor.

Det hela påminner omigen om fridykning. Man har ett, kanske ett par försök på sig att nå botten på en tävling eller rekordförsök. Samma när man bestiger berg. Klarar man det inte på sina försök så får man vänta, träna mer och komma tillbaks några månader senare och försöka igen. Skillnaden är att ett fridyk är nästan gratis och tar några minuter och en bergsbestigning tar ett par månader och kostar lika mycket som en liten bil. Men har man väl bestämt sig har man inget val. Det är värt allt, utom att riskera livet, såklart!

I början på September ger vi oss iväg och ni kommer kunna följa oss här på outsideonline.