Tio år har gått sedan revulotionen. Venezuelas oljetillgångar sinar, el Presidentes ”djävla Yankees”-retorik har skapat världens mest fientliga miljö för homo turisticus. När Patrick Symmes ger sig iväg för att söka äventyret i Venezuela återvänder han med en erfarenhet som för evigt skall hemsöka honom.

UR Outside nr 5-2009

Jag måste erkänna att även fastlandet har sina fördelar. Caracas klimat är näst intill perfekt. Folk älskar att trängas på de traditionella barerna, tascas, för att äta jordnötter, småprata med främlingar och heja på sitt lag i baseball. Venezuelanerna anser sig vara ett av de lyckligaste folken på den här planeten. Men allt ser bättre ut på avstånd. För att få se det vackraste av detta land måste man ge sig iväg hela vägen till Los Roques, öarna som ligger tio mil ut från kusten. Havet är azurblått, fullt av bonefish, prickigt av störtdykande pelikaner och kantat av puderfina, vita stränder.

Här ute är Karibiska havet så klar att när jag fick en enmeters wahoo på kroken ­ ett illasinnat, grårandigt kreatur och den största fisk jag någonsin fångat ­ kunde jag se hur den krängde och slängde 10 meter ner, ett silvrigt glitter i det formlösa djupet. Allt utom solsken och fisk är importerat på Los Roques. I Gran Roque, den enda staden, är gatorna byggda av sand. En gammal landstigningsbåt, Normandia, kommer puttrande med jämna mellanrum, fylld med whisky, kött, leksaker och statyer av Jungfru Maria, allt beställt av stadens 1500 invånare. Om Normandia kommer med en last av enbart frusna jordgubbar kommer varje daquiri som serveras på ön den veckan vara en jordgubbsdaquiri.

På strandbarerna får du alltid bord inklusive en sovande hund under bordet och uppdragna fiskebåtar som inramning. Men till och med i Gran Roque märks revolutionen. Den gamla skolan renoverades för ett par år sedan, tack vare el presidente, Hugo Chávez. Nästan alla människor har numera röda mössor eller T-tröjor ­ inte bara röda utan revolutionens illröda, rojo rojito. När en båt full med unga fiskare, alla med illröda mössor och T-tröjor, fräser förbi kör de medvetet nära och skrämmer iväg stim av bonefish. De menar att bonefish är för oligarker, inte för folket. Så till sist är det dags att återvända till det där andra landet, till det riktiga Venezuela. Flygen från öarna återvänder bara till ett ställe: Caracas och verkligheten.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.

-> ELLER LÄS OM HUGH GENOWAYS RESA GENOM SURINAM