Simma var nog det bäsa jag kunde göra för ryggen

Jag vaknade utanför Mostar, Bosnien med en känsla av att ryggskottet jag känt av kvällen inte bara var kvar utan att det blivit värre. Jag kunde inte ha mer rätt. Jag försökte vända mig på sidan för att resa mig. Aj, jag föll ihop. En smärta bröt ryggen i tu, mina muskler slaknade. Ett nytt försök. Jag kom upp men kunde inte sträcka ut ryggen. Jag linkade lite fram och tillbaka utanför tältet och såg säkert rätt lustig ut.

Det tog en timme att packa, en procedur som normalt kräver knappt 20 minuter. Ett polskt par som campade i närheten gav mig ett par starka väktabletter som jag girigt svalde. Med stor möda lyckades jag sätta mig på cykeln efter att ha packat den, den nya positionen tog en stund att vänja sig vid, smärtan i korsryggen var, kors i all sin dar, helvetisk.

När jag väl kom iväg kändes det ganska bra. Det gick inte fort, jag hade ingen kraft utöver någon slags kryssfart, men jag var på väg. Jag kom till gränsen till Kroatien vid lunch, samtidigt som ett kraftigt skyfall drog in och jag gömde mig under ett träd som föga skyddade med sitt glesa bladverk. En halvtimma senare cyklade jag genomsur över gränsen. efter 10km stannade jag och upptäckte att jag glömt min hjälm. Tusan! Bara att vända om. Gränspoliserna tittade förvånat på mig när jag kom tillbaka men bjöd på choklad och skrattade åt att jag cyklade i regnet. jag hittade hjälmen vid trädet och satte av igen.

Jag vilade ut på ett hostel i Dubrovnik, en stad som kan få vem som helst på en budget att känna olust. Staden är vacker men konsumtionen är stadens enda motor och jag var bättre i ryggen och glad att lämna turisthetsen för en makalös kustväg.

Drygt en vecka senare, efter att ha cyklat genom Montenegro och norra Albanien kan jag fortfarande känna av ryggen men är inte orolig längre. Jag kommer att ta det väldigt lugnt under ett par dagar och sen siktar jag på fricamping hela vägen bort till Istanbul, Turkiet.