Just när vi trodde att vi inte kunde bli blötare öppnar sig himlen ett snäpp ytterligare. Det är tungt nu. Riktigt tungt! Vi lämnade Varberg tidigare den här dagen med hopp om bättre stigar och bättre väder. Stigarna är i och för sig bättre här i norra Halland, men vi har gett oss ut i det värsta regnovädret som i alla fall jag har varit med om någonsin på en cykel. Redan efter 20km, i Åkulla, åker vinterjackan på. Trots detta hackar jag tänder redan fem minuter senare. Men likt tröttheten blir kylan ett tillstånd efter ett tag som går att genomlida, bara man biter i.

Halland har redan bjudit på mycket regn. Efter att vi hade lämnat Koarp och Skåneleden bakom oss växlade vädret ganska snabbt och det eskalerade för någon dag sedan då vi en eftermiddag rullade in till en stuga ute i skogen för att fylla på vatten. När vi svängde runt husknuten välkomnades vi av unga danska skogsarbetare som precis hade lyckats att få liv i en enorm brasa. De lyssnade på Rammstein (tysk industrirock) och drack Absolut direkt ur flaskan, de hade även oräkneliga piercings och tatueringar. Dock får vi nog säga att vi skrämde antagligen upp dem mer då vi dök upp från ingenstans pimpade från topp till tå i skrikigt gula cykelkläder. De vinkade av oss glatt, fast ändå med lite oförstående skakningar på huvudet. Regnet hade nämligen börjat tillta och klockan var redan efter fem.

Vi är nu 8 timmar in på etappen. Vi har hoppat över lunchen och nu har även Daniel börjat hacka tänder. Vi fryser som två blöta hundar och vi börjar fundera på om det verkligen är så smart att sova i tält inatt. Vi tar det säkra före det osäkra och ser över kartan. Veddige ligger bara några kilometer bort, dock verkar de sakna vandrarhem. Dagens etappmål, Stättered, har övernattning på en gård ser vi. Jag ringer men ingen svarar. Efter lite om och men rullar vi till sist ner till Veddige där Daniel får syn på en pizzeria. Tjejen i kassan tittar en lång stund på oss.

”Har ni cyklat långt eller?” undrar hon lite skämtsamt.

”Njae… från Ystad”, säger jag osäkert.

”VA? YSTAD? Vet ni hur långt det är till Ystad egentligen killar?”

”Långt…”, tycker vi.

”Hur kom ni på det här? Att cykla… så långt?…”

”Det är ett projekt där vi…”, börjar jag men inser ganska snabbt det ironiska i situationen då vi båda står och skakar armarna av oss medan resten av kunderna betraktar scenen med nöje.

Vi gör ytterligare ett försök med vandrarhemmet i Stättared efter middagen. Inget svar. Men vi cyklar de sista 8km dit ändå. Väl framme välkomnas vi av en i personalen. Han ska dock precis bege sig men då ingen annan har bokat in sig för natten så vi får hela gården för oss själva. Nästan i alla fall… När killen väl har gett sig av och vi är ensamma kvar inser vi att ett av rummen är låsta. Inifrån rummet hörs dov musik och tankarna går genast till filmen ”The Shining”…