När jag cyklade in i Bihac på en trasig gata i hällregn utan känsel i mina fingrar visste jag inte vad som väntade mig. Dagarna i Zagreb tillsammans med mina vänner där var över all förväntan och natten i tältet på vägen till bihac var fin. Jag hade packat ihop alla mina saker i ösregn och ville inte gärna behöva krypa in i tältet och sova med en blöt sovsäck till natten.

Granade holes in Travnik houses

Jag blev guidad in i staden av en korpulent man med paraply och stark brytning genom engelskan. Han hjälpte mig frivilligt att bära mitt ekipage upp för en trappa som tog mig in till centrum. Då jag anlände reflekterade jag inte mycket över staden framtoning utan var glad att jag hittade ett litet tak där jag kunde vänta in min kontakt som skulle hjälpt mig att hitta en sovplats. Genom ett sms fick jag veta att jag skulle få sova inomhus och när jag blivit guidad till huset, mött familjen som öppenhjätligt och med stora leenden tog emot mig pustade jag ut och kände mig glad. äldsta sonen i familjen talar lite engelska och han tog med mig till en restaurang och visade mig staden från en utsiktspunkt på en kulle. En kulle som under kriget var en strategisk position varifrån det regnade granater, nu en fridful vy.

På morgonen, när jag sen vakande på min soffa var jag lite yr, försökte smälta alla intryck. jag skrev lite i min dagbok och gick sen upp till familjens kök på övervåningen. Pappan signalerade frukost och jag tackade ja, han försvann och var snart tillbaka med två enorma mackor och två yoghurtar. Han åt med mig och vi försökte samtala, men ärligt talat var det omöjligt för mig att kommunicera mer än vad man kan göra med ansiktsuttryck och händer. Det slutade med att vi åt i tystnad. Jag gav mig sen av in mot staden.

Det slog mig när jag åter var i staden hur många kaféer och barer som fick plats och alla verkade ha kunder. Det är dåligt med jobb och alla har tid att sitta och dricka kaffe förklarade någon för mig. Jag provade ett par olika kaféer, betalade överpris för kaffet men orkade inte stå på mig. Efter att ha flanerat ett par timmar ga jag mig tillbaka och mötes av lunch och glada leenden från mamman och pappan. Jag tror inte jag har mött en sån vänlighet och värme på länge. Mammans tandlösa underkäke gapade härligt öppen när hon log. Jag och pappan åt först och satt sen i soffan med lite choklad medan mamman snabbt spelade i sig soppa och bröd.

Det blev en lång dag, jag spenderade mycket av min tid i soffan i deras lilla lägenhet, framför en avstängd tv med mina tankar. Att bli så här vänligt bemött ger en del att tänka på, en känsla av att vilja ge ngt tillbaka. Jag försökte, innan jag la mig, att visa min tacksamhet genom bugningar och tack på fem språk, jag gick genom hela min katalog av artighetsbetygelser och la mig sen för att sova.

Jag lämnade Bihac och familjen en smula ledsen. Det tar energi att skiljas från fina människor och nu några dagar senare kan jag fortfarande minnas dofterna av tobak och kaffe i deras lägenhet och det känns tryggt.