Forskare vet att det på ett intrikat sätt är relaterat till många andra delar av hjärnan ­ de vet bara inte hur. ”Vi tror att den här delen, VS, ger ett ‘energitillskott’ ­ en belöning ­ när vi stöter på nya saker” säger Nathaniel Daw , på New York University. Daws forskning gjorde stort intryck förra sommaren, vilket fick vissa medier att utnämna VS till ”platsen för äventyr” på grund av att det lyser upp när volontärer gör nya val. Men den tolkningen är lite för tillrättalagd, säger han. I verkligheten är hjärnan i hög grad sammankopplad, på ett sätt som påminner om ett ekosystem.

Exempelvis verkar energitillskottet komma från dopamin, en neurotransmitter som tillverkas i mellanhjärnan. Dopamin kallas ofta njutningsmolekylen, men ses mer korrekt som en motivationshöjande signal, säger Poldrack. Tänk på det som ängeln eller djävulen på din axel, som sporrar dig att kliva upp tidigt på en puderdag eller dra i spaken på en enarmad bandit. Det är begärets elixir i hjärnan. Forskare vet att dopamin är en nyckelfaktor i hur och om vi söker stimulering och att människors dopaminsystem varierar stort.

Man har länge misstänkt att världens Ted-typer har lägre dopaminnivåer, vilket kan förklara varför de lätt blir uttråkade eller till och med olyckliga om de inte gör sin grej. Men skillnaden mellan människor kan handla mindre om generella dopaminnivåer än om de receptorer som suger upp dopaminet ­ ett av de huvudsakliga sätten vi kan hålla våra begär i schack.

Förra året, i ett av de första experimenten som mätbart sammankopplade dopaminskillnader med risktagningsbeteende, använde forskare vid Vanderbilt University en radioaktiv avbildningsteknik kallad positron emissions tomografi (PET) för att visa att människor höga på ”sensation seeking”skalan har färre tillgängliga receptorer att suga upp dopaminet med när det väl har släppts ut. Extra dopamin som översvämmar VS skulle kunna förklara de större kickar dessa spänningssökare får, oavsett om det kommer från drogmissbruk eller fallskärmshoppning. När dopaminnivåerna blir stora, kör människor stort.

Dopaminledningarna är genetiska, men vi vet inte vilka gener som påverkar dem. Vissa högrisktagare har en extra lång gen för receptorer kallad DRD4. Den genen står dock bara för två till tre procent av variationen bland människor. Vi har också olika nivåer av ett enzym kallat monoaminoxidas (MAO), som bryter ner dopamin och ser ut att spela en viktig roll i regleringen av upphetsning och hämning. För åratals sedan, när Marvin Zuckerman testade sina höga ”sensation seekers” vi, sade många ovanligt låga nivåer av MAO. Intressant nog ökar MAO med åldern, och gör oss kanske mindre taggade samtidigt som våra reflexer försämras.

Det tenderar också att vara högre hos kvinnor. I vilket fall verkar det som att människor som Ted är känsligare för dopamin, vilket gör deras toppar högre och kanske dalarna djupare. Det är som att de har större smaklökar på tungan. När de äter banankola sugs den sockriga sötman upp snabbt och lämnar dem längtande efter mer. Det är här det börjar likna beroende. När jag frågade Ted hur länge han är hög efter ett BASE-hopp, sa han inte länge alls. ”Jag blir till och med deprimerad medan jag kör hem ibland” .