Sängen glider in i tuben som en bårhuslåda. Processen att avbilda hjärnan med fMRI, som tar nästan kontinuerliga bilder av hjärnan över tid, är bara runt två årtionden gammal. Medan Ted spelar ett risktolerans-testande videospel, tar den cylindriska maskinen en högupplöst bild varannan sekund, som lyser upp de delar av Teds hjärna som tros vara aktiva och skjuter av neuroner.

-> KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT FÅ DEN I HÖGRE UPPLÖSNING

Senare kommer Poldrack att skiva upp bilderna, som skinka i en bandsåg, för att precisera förloppet i 3-D. (Teds öde kommer att låta honom göra ytterligare två MRI:er inom de närmsta tre veckorna ­ en för en avsliten axelled som han får genom att åka skidor i ett 10-metershopp, och en annan för att kolla upp en tidigare knäoperation, resultatet av att krascha sin skoter in i ett träd för två år sedan). För att mäta risk-belöning-banan använder Poldrack ett spel kallat BART, som står för Balloon Analogue Risk Task. I sina glasögon ser Ted en tecknad ballong på en datorskärm.

Han trycker på en knapp för att blåsa upp ballongen och när den blir större ”vinner” han mer pengar, eller i detta fall poäng. Men ballongen kommer att slumpmässigt spricka och då förlorar han allt. Så han kan trycka på en annan knapp för att lösa ut sina poäng när som helst. Tanken är att se hur långt han kommer att gå innan ballongen exploderar eller han fegar ur. Då börjar en ny ballong att blåsas upp. Under spelet bearbetar Teds hjärna flera olika saker: förväntan på belöning, belöningen självt och förlusten av belöningen.

För de flesta ”normala” personer som har spelat detta spel i Poldracks labb sätter förlusten igång en reaktion i amygdala, den primitiva delen av hjärnan associerad med rädsla och kraftiga känslor. ”De flesta människor gör mindre ifrån sig. De är obenägna att ta risker och spelar säkert” , förklarar Poldrack medan vi står bakom ett glasfönster och tittar på Ted. ”Hur går det, Ted?” säger Poldrack in i en mikrofon. ”Så bra” säger han med sin bästa pun, darröst. ”Det här är typ, ashäftigt”.

Vi tittar på samma skärm som Ted. Vi ser när han får poäng. Skärmen blinkar 395. Omkring medel. Vi ser på när ballongen exploderar i dussintals små bitar. Vi har slagit av hans mik, men jag vet att han svär där inne. Ted spelar om och om igen.

DET ÄR DÅRAKTIGT, NATURLIGTVIS, att dra definitiva slutsatser om människans äventyrliga natur genom att titta på en mans hjärna i 30 minuter. Men det ger en intressant bit av pusslet. Regionerna Poldrack och andra är mest intresserade av är amygdala, hemvist för rädslan; den prefrontala cortexen, där vi analyserar beslut; och i ökande grad en del kallad ventral striatum eller VS, lokaliserat djupt inne i hjärnan. Känt för att vara ett av centren för belöningsbanan, huserar VS många av våra lustreceptorer.