Vi ligger alla någonstans på spektrumet av ”sensation seeking” , en term myntad av psykologen Marvin Zuckerman vid University of Delaware. På 60-talet noterade Zuckerman att volontärerna som kom in för labbtest i sensorisk berövning brukade bära på motorcykelhjälmar. Han började fundera på om det var en personlighetstyp som sökte spänning, så han utvecklade den första generationen frågeformulär för att finna svaret. Vad Zuckerman och efterföljande forskare upptäckte var att runt 10 procent av oss faller inom hög-risktagnings-änden på en normalfördelningskurva, Ted Davenport-typerna utgör bara en bråkdel av samma kurva.

Spänningssökare tenderar att vara öppetsinnade, intelligenta och nyfikna. De uppfinner nya sporter, kandiderar till höga befattningar, arbetar på Wall Street och utför kirurgiska ingrepp med höga insatser. Det är också mer troligt att de spräcker skallen eller blir beroende av crack. Det är det som är grejen: på samma sätt som det var en evolutionär anpassning för vissa individer av arten att ta extrema risker, var det en fördel för dem att bli heltända när de gjorde det. Och just dessa kvaliteter är nu synliga i labbet.

Genom att använda en ny generation frågeformulär och titta på hjärnan med hjälp av positron-emissions-tomografi (PET) och funktionell magnetresonansavbildning (fMRI), kan neuroforskare faktiskt se hjärnans riskbedömningssystem i aktion. Så vi bestämde oss för att låta ett halvt dussin spänningssökare ingå i en testgrupp och koppla samman dem med en forskare som använde personlighetstest för att bestämma var de hamnade på riskskalan. Vad pågick egentligen i deras grå materia? I Teds fall bestämde vi oss för att titta inuti för att få veta.

TEDS STADSKLÄDER är en kombination av gangster och skogsarbetare. När jag träffar honom på Los Angeles International Airport några veckor efter hoppet, bär han lågt skurna jeans, en rutig skjorta och en svart keps som det växer vita iPhone-sladdar ur. Han har nyligen fått reda på att en vän hemma vid i Aspen, före detta skidpatrullmedlemmen Cory Brettman, dött i en lavin, och han SMS:ar sin 27-åriga flickvän Amber Matthews och hans äldre bror, tvåfaldige världsmästaren i extremskidåkning Chris Davenport, för att försäkra sig om att alla håller modet uppe. Ted är också förkrossad över att höra att det dumpar ­ dumpar! ­ snö i Colorado.

Han skulle mycket hellre vara där, åka skidor i en Warren Miller-film och träna inför Freeride World Tour (han vann den europeiska cupen 2005) än på motorvägen på väg till University of Californias (UCLA) hjärnforskningscenter. Trots det är han vänlig och glad och laddad för att donera sina hjärnlober till vetenskapen. Men först tror jag att han förtjänar en fin lunch i Westwood. Omringad av kostymer på Napa Valley Grille, tittar Ted längtansfullt på vinlistan, men universitetets forskare har sagt att han inte får dricka.

Istället konsumerar han en Black Angus ostburgare och berättar för mig om gången då han gick i väggen ­ ordagrant ­ i Magland, Frankrike. Det var februari 2006, precis innan han skulle tävla i en europeisk friåkningstävling. Han BASE-hoppade ifrån en 400 meter hög klippa nära Chamonix, och ­ fortfarande relativt nybörjare ­ öppnade han sin fallskärm för tidigt och den vred sig. Istället för att riktas bort från klippväggen, slog han in i den i en hastighet av 40 kilometer i timmen, ungefär 200 meter upp. Ted bedömer olyckan som ”pilotfel”.