De vilade på det vadderade täcket på 1 700 meters höjd uppe i himlen. Sedan hoppade de ur sängen. Att lyssna på Peter påminner mig om Solstols-Larry. Kommer ni ihåg honom, killen som knöt 45 heliumballonger till sin solstol 1982 och svävade upp till trafikerat luftutrymme i närheten av Los Angeles International Airport med några Miller-lättöl och ett luftgevär? Även om Larry överlevde så belönades han med ett hedersamt omnämnande från Darwin Awards, som ges för att ”hylla förbättringen av det mänskliga genomet genom att hedra dem som oavsiktligt tar bort sig från det” .

Darwin awards är en klyftig idé, men vetenskapsmän vet numera att göra vårdslösa, dumma saker är lika mycket en del av vår genpool som rött hår och en försmak för jordnöts-M&M. Faktum är att vi mycket väl kan ha de galna äventyrare, som inte var nöjda med att sitta på huk och äta småkryp med en lång pinne ­ de som vara genetiskt lagda att söka efter det mer välsmakande proteinet, den grönare betesmarken, de sötare makarna från främmande territorium, att tacka för den mänskliga artens fortsatta existens.

”Risktagare kan ha varit bättre på saker som att avvärja attacker under utvecklingen av vår art” säger Thomas Crowley, , en psykolog vid University of Denver. ”Risktagande var viktigt för arten och individen”. Det fanns också, naturligtvis, någon slags evolutionär anpassning med att stanna i grottan och klottra med krita hellre än att slåss med mastodonten. Och alltså har många av oss också lite räddhare-gener. Inte alltför överraskande visar sig några av dessa skillnader genom kön, men det finns många framstående undantag.

Se på Steph Davis som ofta hoppar ifrån objekt i en ”ekorrdräkt” och bröt bäckenbenet hoppandes (med Ted) från just den här platsen ­ W Hotell. Som neuroforskare håller på att komma underfund med, finns det en liten bit av Solstols-Larry i de flesta av oss. När vi hoppar ner i ett strömmande vattendrag eller letar oss fram mellan stenar med mountainbike, väcks alla våra sinnen till liv. Garagebandsoväsendet i vårt huvud tonar bort.

När jag ber Christopher Swain, en långdistans-öppetvattensimmare som utmanar åskstormar och blodsugande ålar, att beskriva vad som händer när han befinner sig i ”zonen” handlar svaret mindre om adrenalin än om andlighet. Men det är ändå rotat i den kaskad av naturliga opioider som frigörs från hjärnan. ”Jag har svårt att känna var floden slutar och min kropp börjar”, säger han. ”Jag känner mig väldigt lugn. Det är ett Zen-tillstånd. Jag ger upp” Eller som forspaddlaren Trip Jennings, som har gjort förstapaddlingar av floder över hela världen, uttrycker det, ”Jag känner fokus men också en känsla av frihet och intuition. Jag älskar det första paddeldraget, när du är helt engagerad” .