Res till Argentina och leta upp den bästa stek du kan hitta. Det var vad vi sa till honom. Uppdraget var ett drömjobb för vår skrävlande gourmand, men det var innan han ställdes inför el ojo de la vaca.

UR Outside nr 4-2009

GRILLEN VID EL BOLICHE VIEJO Steak house i norra Patagonien, nära Bariloche, ser ut som något man byggt av återvunna delar från en medeltida tortyrkammare. Den är byggd av eldfast tegel och svärtat järn. Gallret justeras för hand med hjälp av en mängd kedjor och annan metall som ger ifrån sig ett klingande ljud. Ägaren, Rafael Huemchal, har drivit grillen, eller parilla, på sitt eget sätt de senaste sju åren. Han är 40 år, har ett knubbigt ansikte och svart hår som han håller gömt under en billig kockmössa. Innan han fick sin nuvarande position jobbade han tio år i köket, vilket skvallrar om hur prestigefyllt det är att vara asador i Argentina.

Asador betyder i princip grillmästare, men när jag ser Rafael tänker jag bara på Dr. Frankenstein, som om han hade velat hade kunnat montera ihop en ko istället för en människa av alla de olika kroppsdelarna runt omkring. Rafael hanterar vant alla delar av kreaturen, som framben, bakben, revben, huvuden, nackar, hjärtan, magar, tarmar, njurar, tungor och diafragman, och de flesta låg utspridda framför oss. Jag hade blivit varnad för det här av min vän Allolio som är från uruguyanska gränsen.

Han är en före detta rugbyspelare som nu driver ett reseföretag och ofta leder expeditioner till ogästvänliga toppar som Aconcagua, 6962 meter över havet och västra hemisfärens högsta topp. Jag misstänkte att han tog ganska lätt på mitt uppdrag att hitta Argentinas bästa stek. I alla fall förväntade jag mig att han skulle ifrågasätta hur jag skulle lyckas söka av Argentinas 2,5 miljoner kvadratkilometer stora yta på nio dagar. Men istället frågade han hur jag skulle hinna smaka kött från alla delarna av djuret.

”Stek…?” frågade han. ”I Argentina äter vi alla delar av djuren”.
”Jag fixar det” sa jag. ”Ta mig bara dit jag måste ta mig”.
Diego lade huvudet en aning på sned och såg på mig som jag skulle se på min sexåriga grannflicka om hon hotade att dricka mig under bordet. När jag förklarade för honom varför jag besökte hans restaurang gav han mig samma blick igen. Jag kunde nästan höra vad han tänkte, ”OK, lilla amerikan, nu ska vi se vilket virke du är av” Han började slänga ut laddningar av kött på grillen som att han ville säga, ”här har du! … och här! … och här!”

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.