60 år gamla händer? Naglarna är i alla fall ovanligt rena.

Armarna sticker ut likt raka pinnar ur t-shirtens ärmhål. Byxorna hänger felaktigt och osnyggt baggy nere på höfterna så som byxor gör som inte är menade att vara baggy. Benen ser tunna och bräckliga ut. Undrar om de fortfarande går att springa med? Vågen i Kathmandu visade minus 6 kilo och jag fruktar att det är 6 kilo muskler som försvunnit. Vidare ser mina solbrända händer ut att tillhöra en rynkig 60-åring eller en Sherpa, håret har blekts vitt och trassligt och ögonen känns insjunkna och har en tom blick. Då och då rosslar hela lungorna till med kvarlevorna från höghöjdshosta. Det låter så hemskt och högt att gamla människor vänder sig om och tittar. Kroppen är ett vrak. Det är den här kroppen som ska sätta fridykningsrekord om en månad.

Det blir helt enkelt ett experiment i att se om olika typer av syrebrist matchar varandra. En forskare i fysiologi på Cho Oyu berättade att toleransen mot syrebrist från höga höjder kan hålla i sig i upp till 6 veckor, och de extra röda blodkropparna hänger med extra länge ju högre man har varit. De röda blodkropparna kommer jag ha nytta av i djupet. Nu gäller det att komma igång med andhållningsträningen. Jag har inte hållt andan mer än när jag gått förbi sopbergen i Kathmandu och lungorna är inte vana vid de stora andetag man måste ta innan dyk.

Innan träningen drar igång upprepar jag samma kroppskompositionsmätning jag gjorde innan expeditionen. Genom att ställa mig på en våg och hålla i hantag som sänder en svag elektrisk ström genom kroppen kan jag få reda på hur mycket av mig som är muskler, fett och vatten. Man kommer inte undan genom att skylla på en tung benstomme. Till min stora förvåning har jag blixtsnabbt gått upp 3 av de 6 kilona (svensk mat är god), är marginellt mindre fet och har endast förlorat 1,7 kilo muskler, varav det mesta på benen. Inte undra på att de känns som spaghetti. En stor del av mig verkar dessutom har ersatts av vatten, enligt vågen. Kanske en bra förberedelse inför fridykningen.

Höghöjdsyoga i baslägret som förberedelse inför kommande fridykning. Cho Oyu i bakgrunden.

Trots att jag inte återhämtat mig från misslyckandet är jag glad att jag lever och mår bra och har alla fingrarna kvar. Några förfrös fingar och tår i snöovädret och mådde bra mycket sämre. En av mina nya vänner från resan till baslägret lever inte längre. Vi delade buss med expeditionen till Everest och jag lärde känna Frank, 29 år gammal. Han hade klättrat flera 8000-meters toppar och var en glad prick som gärna delade med sig av sina erfarenheter och skratt. Vår organisations ledare berättar att han hade nått Everest topp utan syrgas och Sherpa och sedan försvunnit någonstans nära läger 3. Bara några veckor tidigare hade en tjeckisk man ur samma team dött av hjärtattack i läger 1 på Everest. Döden känns än mer overklig när den kommer så nära. Jag pratade ju med Frank för någon månad sedan. Vi kom överens om att ses i Kathmandu och dricka vår gemensamma favoritmangojuice efter expeditionen. Nu finns han inte längre.