En tung natt
Kvällen övergår till natt och vi passerar Södergården och det intilliggande stallet som under dagen var full med ridande barn och mammor med barnvagnar. Nu ligger det tyst och öde. Humöret är dock fortfarande på topp. Jag och Emelie skrattar och pratar utan problem. Någon gång tystnar vi när vi skymtar en reflexväst och flackande pannlampa framför oss. Undrar vem det kan vara? Kent Sjölund, som senare kommer att vinna tävlingen kommer ikapp med sin pacer Fredrik.

Vi utbyter lite uppmuntringar innan de försvinner framför oss i mörkret. Det har fryst på, men halkan som jag varit orolig för infinner sig dock inte. Tvärtom torkar den upp och gör det lättare att springa. Men nu börjar det gå tungt. Jag stålsätter mig mentalt för att kunna driva kroppen framåt trots att den nu börjar protestera. Jag och Emelie fokuserar på allt positivt, det vi kan komma på: marschallerna som funktionärerna satt ut längs banan; att jag faktiskt, förutom att jag är sliten, inte har ont någonstans; att det inte regnar. Vi fantiserar om gryning och fågelkvitter

Inte ett varv till
Efter 13 mil byter jag skor för sista gången. Nu går vi i uppförsbackarna. Det är tungt. Massageterapeuten Patrick Hellström har jour hela natten och när det är två mil kvar får jag en brutal massage av honom så att lårmusklerna piggnar. Han säger att mina ben känns relativt fräscha, och det ger mig extra kraft. När vi ger oss ut på fjortonde varvet syns en svag strimma av dagsljus vid horisonten och vi möter morgonens första hundägare.

Vi har alla våra sätt att hantera trötthet. Vissa blir griniga, andra tystnar och går in i sig själva. Själv gråter jag. Så efter halva varvet är det dags. Jag bryter ihop, stortjuter och snorar ner Emelies jacka. Hur sjutton ska jag orka ytterligare ett varv till? Emelie skämtar om att min mascara runnit och att det inte kommer att se så bra ut på målfotot. Jag ler genom tårarna och fortsätter streta, trots att det nu går plågsamt långsamt.

Ingen runners high
Jag hade hoppats på att runner´s high skulle gripa tag i mig och göra benen som nya nu när det inte är så långt kvar, för det brukar hända rätt ofta på långloppen. Men när jag går på det sista varvet kan jag konstatera att det troligtvis inte kommer att infinna sig. Istället stapplar jag fram med stela ben och tom blick genom Täbys villakvarter och skogsområden. När det är två kilometer kvar lyckas jag uppbåda de allra sista krafterna och återgå till något som kan liknas vid sakta lunk.

”Jag ska ta mig i mål springandes, eller nåja, något som är närmare löpning än gång i alla fall” tänker jag. Min goda vän Staffan , som också hållit vak hela natten möter upp och vi tar oss fram till mål tillsammans alla tre. Känslan är obeskrivlig. Jag kramar funktionärerna och nästan gråter av glädje. Sedan sätter jag mig ner och jag känner hur hela mitt väsen gläds över att inte behöva vara i rörelse något mer. Men jag vet redan att jag kommer att återvända nästa år. För det är något speciellt med att bryta mentala och fysiska barriärer, och att springa långt, väldigt långt.

Ultramat
När deltagarna i TEC tillfrågades om vad de helst ville äta vid matdepåerna svarade deså här:
28%våfflor
18%Kycklingbitar
16%Hamburgare1
4%Pizza
8%Pommes
4%Pasta
4%Soppa
2%Köttbullar
2%Chiliconcarne

ELISABETHS SLUTTID BLEV 23 TIMMAR, 13 MINUTER OCH 55 SEKUNDER.