Lördagnatten mellan den 21 och 22 mars vinglade hon fram på svaga ben och tom blick bland villa kvarteren i Täby. Det hade varit en bra kväll och den pågick långt in på natten. Klockan 09.14 på söndag morgon tog hon de sista stapplande stegen och lyckades för första gången fullborda Sveriges längsta ultradistanslopp – 160,9 kilometer.

AV Elisabeth Karlsson | FOTO Richard Löwall | UR Outside nr 4-2009

Så står jag äntligen här och väntar på startskottet. Jag har hunnit med alla förberedelser som krävs, från blodpuddingsfrukost till vaselin mellan tårna. Vi är runt 40 löpare på startlinjen vid Ensta gård i Täby. Stämningen är god, som den brukar vara bland oss ultralöpare. Framför oss har vi en lång natt, i alla fall jag som kryssade i 100-miles-sträckan, 160.9 kilometer. En del har valt att springa 25, 50 eller 75 miles. Klockan är 10 på förmiddagen och vi har exakt 30 timmar på oss. Banan är i sig inte så lång, ungefär en mil, men ska avverkas 16 gånger!

Inget lämnas åt slumpen
Starten går och vi ger oss iväg. Jag analyserar banan medan jag springer. Sträckningen går i vackra omgivningar runt Rönningesjön och underlaget varierar: lite cykelväg, lite asfalt och en del skogsstig. Jag funderar på om underlaget kommer att ändras under den kalla natten. För tillfället är det ganska lerigt, smältvattnet rinner i strida strömmar och trots att jag är en utpräglad asfaltsnötare njuter jag i hemlighet av att få skita ner skorna.

När jag går in för det andra varvet äter jag från det välfyllda bordet vid kontrollen. Arrangörerna Jan Söderkvist och Patrick Joyce är själva erfarna ultralöpare och vet vad man är sugen på under de olika faserna av loppet. Fungerar inte näringsintaget kommer man inte långt och de har inte lämnat något åt slumpen under förberedelserna.

Första skobytet
Efter fyra lätta mil byter jag skor och strumpor. Det känns otroligt skönt att få torrt på fötterna och det är viktigt för att de ska hålla hela vägen. Eftermiddagen övergår sakta till kväll och vid ett depåstopp tappar jag bort Per som jag sprungit med i flera mil. På sjunde varvet känner jag mig fortfarande urstark. Men jag vet att svackor kommer och går så jag förbereder mig mentalt på en nedgång. Vid nästa varvning är det skymning och temperaturen faller så jag blir tvungen att dra på mig pannlampan och extra kläder.

Men det bästa är att jag nu får ta hjälp av min pacer Emelie Andersén. En pacer är en ultralöpares dextrosol när det är som tyngst. Pacern får springa med löparen efter mörkrets inbrott, de får stötta och uppmuntra, men inte hjälpa till på något annat sätt. Emelie är min glada ultrapolare i vått och torrt och själv en mycket duktig långdistanslöpare. Hon vet hur man fungerar på de här sträckorna och det betyder otroligt mycket att ha henne med.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRAN NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.

Sidor: 1 2