Ryggsäcken hasade framför dem och drog ner Wongchu. Bengt var tung på ryggen. I den tunna luften på över 7 000 meters höjd var varje steg en stor energiförlust. Först vid fyratiden nådde Wongchu Camp 4 med Bengt på sina axlar. Ett stort pådrag startades för att hjälpa den illa åtgångne Bengt. Efter att ha träffat Wongchu har jag läst ett antal artiklar om svenska Everestexpeditioner. Berättelser från den svenska expeditionen 1987 återger Bengts öde i dramatiska ordalag. Men jag hittar inget om Wongchus bedrifter.

Ett exempel på detta, som är saxat från Fredrik Strängs hemsida där en av expeditionsledarna på 1987-expeditionen skriver:
”Den 12/5 föll Bengt olyckligt på 7600m höjd, rutschade och bröt benet. Det vidtog en i sitt slag historisk räddningsaktion med läkare på 7100m, totalt nära 500m firning och i ABC gipsning, därefter 18km bårbärning över extremt oländig terräng. Bengt har sviter efter detta, men livet i behåll. ”

Det får en att fundera på hur vi ser på sherpas och deras insatser. Sherpas är ett folk och inte bara höghöjdsarbetare, ordet sherpa betyder inte bara bärare på något för oss okänt språk. De är så mycket mer än så. Wongchu är en av de mest respekterade klättrarna i Himalaya. Han har fått medaljer av Nepals kungahus och driver framgångsrikt företaget Peak Promotion, som han startade med stöd av Tommy Gustafsson, och som nu inlett samarbete med det svenska resebolaget Trackers. Han är den första sherpa som överhuvudtaget satt sin fot i Sverige.

Han är en driven affärsman, men största delen av vinsten från sitt företag har Wongchu investerat i sin by. Han har byggt en skola, ordnat el och rinnande vatten till byn och han jobbar nu för att få regeringen att bygga en väg upp till hans hemby.
­-När jag var liten fick jag gå två timmar i brant terräng för att nå skolan.
Idag behöver barnen inte gå utanför byn för att nå skolan. Jag har många vänner från expeditionerna att tacka för hjälpen, säger Wongchu.

FOTO FREDRIK SCHENHOLM & TOMAS FORS