3 OKTOBER Neråt
Vi började toppattacken i skenet av pannlampor, mitt i natten. Renan lämnade tältet sist av oss, dit vi hade planerat att återvända på väg ner. Jag gick först. Det som fångades av pannlampan var det enda jag kunde uppfatta och inledningsvis kämpade jag med tunga tankar och sviktande mod. Efter fyra timmar flackade berget ut och vi övergick från klippklättring till isklättring på den skorpa av is som bildats över den släta graniten.

KLICKA PÅ BILDEN TILL HÖGER FÖR ATT FÅ DEN I HÖGRE UPPLÖSNING

Att placera säkringar i de frusna sprickorna kostade både tid och energi. Efter fem replängder, som krävde all erfarenhet jag hade skaffat mig under mina 26 år av klättring på frusna vattenfall, nådde jag ett snööverhäng som löpte längs kanten mot toppen. Jag grävde mig in i snön och vilade likt en präriehund ett par timmar. Mitt grävande skickade is- och snöklot nerför sluttningen som träffade Jimmy och Renan. Klockan tre kunde jag se kamen som löpte mot toppen. Jag krånglade mig ut ur hålan och fortsatte uppåt.

Vi hade nått så högt att vi nu endast hade 100 meter kvar till toppen, men här möttes jag av granit som ställde ännu högre krav än tidigare under klättringen. Jag fortsatte upp och började leta efter en gömd passage men hittade ingen. När jag klättrade tillbaka tappade jag isyxan. Jag hade aldrig tidigare tappat något så viktigt under så kritiska förhållanden. Denna miss tvingades oss att avbryta klättringen. Vi sa inget under de första timmarna ner till vårt portaledge.

Vid klockan tio på kvällen var den värme som vi generade under klättringen borta och vi började skaka. Vi nådde tältet vid midnatt och kröp in för vår sista bivack. På morgonen packade vi vår ledge och vår utrustning i hissningssäckarna och påbörjade en rutin: Jag firade ner mig först och fäste nästa firningsankare, Jimmy gick ut som andraman och styrde säckarna som Renan halade ner; och sist firade Renan ner sig. Maten var nu slut och vi var för trötta att orka dricka av det vatten som var kvar.

Det snöade. Dag blev till natt. Säckarna fastnade upprepade gånger tills vi klippte loss dem och såg dem försvinna i avgrunden. Hädelsen är vår. Det var efter midnatt när vi återigen nådde glaciärerna den 4 oktober. Det hade gått 19 dagar sedan vi lämnade glaciären för att klättra uppåt och nu såg allt annorlunda ut. Vårt tält och det matförråd vi hade var begravt under snö. Efter att ha sökt i en timme slängde vi av oss ryggsäckarna. Snöflingorna från eftermiddagens kastbyar hade slutat falla och vi kunde se stjärnorna tydligt.

Först började Jimmy, sedan Renan, och sen skrattade vi alla som dårar intagna i tvångscell. Vi hade inte nått toppen, men det var den svåraste klättringen någon av oss hade gjort. Nästa dag stapplade vi ner till baslägret, och nästa dag fortsatte vi ner till Gongotri. Prövningen gjorde att Jimmy fick gå på kryckor under hemresan och Renan kämpade med frostskadade fötter en månad efter klättringen. Jag var nöjd med bedriften att vi hade lyckats klättra högre än något annat team, men jag vill fortfarande ha mer av detta berg.

CONRAD ANKER HAR VARIT PROFESSIONELL KLÄTTRARE OCH SPONSRAD AV THE NORTH FACE SEDAN 1983.