Shark’s Fin i Indien är en 2000 meter lång klippklätterled, dubbelt så lång och lika brant som det brantaste El Capitan har att erbjuda. Leden har redan besegrat mig en gång. När jag nu, vid 45 års ålder, återupptog kampen hamnade vi i en storm som pressade oss som insekter mot den hårda väggen. Detta fick mig att undra: VARFÖR ÄR JAG HÄR IGEN?

AV CONRAD ANKER  FOTO JIMMY CHIN | UR Outside nr 4-2009

Tre nepalesiska bärare slänger av sig packningen nära Nandanvan, en populär äng i Indiens nordliga flodområde Gangotri. Det är en stormig eftermiddag i mitten av september och den fuktiga monsunvinden har ökat vindstyrkan i området. Männen beslutar sig för att fortsätta mot Badrinath på andra sidan av Kalindipasset för att hitta skydd. De har gjort vandringen i dåligt väder tidigare men den här stormen är annorlunda.

Sikten försämras och till slut fångas de av stormen som fortsätter att härja hela natten och lägger ett tre decimeter tjock lager nysnö över dem. Det är omöjligt för dem att navigera. Det skakar under filtar och sjalar och hoppas på att hitta stigen när det första ljuset kommer. Men det gör det inte. Männen dör vid sitt utsatta skydd.

18 SEPTEMBER 2008 Tre i en säng för Två
Några kilometer därifrån och några tusen meter högre upp drog samma storm över mig där jag tillsammans med Renan Ozturk och Jimmy Chin låg inklämd i ett tvåmans-portaledge. Vi var mindre än halvvägs upp längs den 1200 meter långa östsidan av Meru Central, ett berg som reser sig över Gangotri och upp till 6300 meter över havet, 120 meter högre än Nordamerikas högsta topp Denali.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.