Jag rullar in på en grusparkering. Col du lautaret, 2058 m.ö.h., 5 grader C och isande, härligt, kallt regn svalkar. Jag smyger in under ett tak vid ett fyrstjärnigt hotel som pryder höjden, smiter på en fleece och konstaterar huttrande, efter att ha konsulterat min karta – nu bär det av nedför.

Jag var trött i kroppen redan innan jag gav mig av från Grenoble. Jag hade spenderat min ”vilodag” med snörda löparskor och spring i benen.

Mina guider, en vasaloppsfantast som erbjudit mig boende och hans son vände när stigningarna började 25km sydöst om Grenoble och med en dunk i ryggen önskade han mig all lycka, hans son poserade med mig för ett foto. Jag började stigningen från 250möh i ett fantastiskt landskap. På var sida om vägen reste sig höga klippor och solen värmde, jag befarade att det skulle bli tungt om temperaturen steg till 25 grader som dagen innan.

Guiderna

Det är en snäll stigning från grenoble upp til Col du lautaret, går sällan över några grader, men den är lång. Jag cyklade 60km i uppförsbacke och till och från tryter motivationen. Då tar man en paus, mumsar på lite kakor och nötter, tittar sig omkring, konstaterar att det är ett utmanande landskap, biter ihop och sen fortsätter man, ett hett tips.

tillbakatitt

Jag möttes av idel glada tutningar och vinkade husbilstyskar, sånt hjälper. Jag malde långsamt upp för backarna, de tycktes ändlösa, varje krön, skymdes som bekant nästa krön.Vädret mulnade lite när jag passerade tusingen och topparna, vissa strax under 4000 möh doldes beslöjade. Där uppe ligger snön fortfarande tjock och seriösa skidentusiaster ger sig i bra väder ut på turer i området. Jag passerade La Grave, kort paus som accompangerades av ett lätt regn, det balanserade klättersvettningar.

Jag började känna tröttheten komma an med 5km kvar till Col du lautaret och det gick inte fort, inte alls,  när jag stönande besegrade det sista krönet på vägen upp. Jag hade nog snittat 6-10km/t, i den hastigheten ta 60km sin tid.

Gamla TdF cyklar - Col du lautaret

Jag kostade på mig en kaffe, två faktiskt, för man fick en liten kaka på köpet i baren på det fyrstjärniga. Jag klädde mig sen varmt och störtade ner de sista 30km till Briançon. Jag sprudlade av glädje, det gick rasande fort. Jag jublade. vädret sprack upp och jag anlände med sju-solen i ryggen till Briançon.

Nästa etapp, Briançon-Turin erbjuder några riktigt bra utförslöpor och jag ska passa på att kolla bromsarna och rikta hjulen innan jag ger mig av.