Sådan är min pappa ­ ingen förståsigpåare, ingen poet, ingen profet. Han gör inga bedömningar och han argumenterar inte för något speciellt utfall. Han är en tvättäkta forskare och professor, ämnad för att kartlägga det komplexa system som finns och lära andra att göra samma sak. För honom fanns det ingen vinning i att hitta Schulzi. Så när vi hittade den sista sprattlande fladdermusen i nätet och det visade sig vara Lophostoma silvicolum, spelade det ingen större roll för honom.
”Så nära” sa jag.
Min pappa skakade på huvudet.
”Det handlar inte om arterna” påminde , han mig.
Det spelar ingen roll hur ovanlig eller hur sentimental man känner sig. Det handlar om att observera och lära, snarare än att konsumera och förstöra. Där stod jag, omgiven av mörkret och blöt genom kläderna, och jag förstod.

Lophostoma schuhlzi är inte pappas fladdermus överhuvudtaget; det är Schulz fladdermus. Min pappa namngav inte djuret efter sig själv, utan för de som lever i Surinam. Och de som fortsätter att kämpa för skogen är de riktiga arvtagarna. Och där, mer än någon annanstans, stämde hans ”ingen har sagt att det ska vara rättvist. Så tillbaka till jobbet” . Jag drog på mig handsken.
”Ok, pappa” , sa jag. ”Jag fattar” .

När vi under
sista morgonen tittade upp på himlen och undrade om det skulle gå att flyga hörde vi rotorblad slå i luften. Plötsligt flög en helikopter in och landade på landningsbanan. Jag sprang genast dit och började snacka och förhandla, be, pruta för att flygas upp på toppen av Tafelberget. Piloten,jeremy, jobbade för HiJet och han berättade att han hade flugit ut i morse för att hämta några turister på en illegal och ännu ej färdigbyggd lodge på toppen. Vi blev förvånade över att höra att något sådant existerade. Vi gick till slut med på Jeremys bud: 5500 kronor. Vi skulle bara få spendera några minuter på toppen men det spelade ingen roll.

Vi hade inte ens hittat en av pappas fladdermöss men vi fick i alla fall en oväntad present. Mindre än en månad efter att vi kommit hem fick vi veta att en kanadensisk forskargrupp hade funnit flera exemplar av schulzi i västra Surinam vilket utökat artens utbredningsområde väsentligt. Den expeditionen gav så mycket information att man kunde exkludera arten från rödlistan av utrotningshotade arter i oktober.
”Fem minuter” skrek Jeremy. ”Jag kommer inte ens att stänga av motorn. Fem minuter”
Vi behövde inte mer. . Jag kunde knappast förstå att jag stod på toppen av Tafelberget, tillsammans med min far.

När han tittade över kanten på ett vattenfall och vände sedan om och gick mot helikoptern dök det upp ett fotografi i mitt huvud. När Foster Fords helikopter lyfte från toppen av berget 1981 och lämnade min far och hans team ensamma i elva dagar sträckte någon sig ut och tog en bild på min far som stod med en kamera runt sin hals och med en gammal t-shirt från sjuttiotalet. Runt omkring honom virvlar vegetationen men han står stabilt på marken med båda händerna vid sidan. Det var pappas uttryck som fick mig att minnas den gamla svart-vita bilden. Hans ansikte hade åldrats, hans pose hade blivit mindre självsäker, men hans blick var lika intensiv som då, med de där kisande ögonen ­ kanske inte mer än en grimas för att skydda sig mot turbulensen från helikoptern, men det såg ut som en utmaning.

Ted Genoways reste till Surinam på ett stipendium från The Pulitzer center on crisis reporting