Snart tre år har gått sedan extremskidåkaren TORMOD GRANHEIM fick sin bästa dag förvandlad till den värsta. Den 16 maj 2006 omkom hans kompis Tomas Olsson i samband med vad som skulle bli den första skidåkningen nedför Everests nordsida. Sedan dess har Tormod legat lågt med klättringen. Tills nu. Med fotografen FREDRIK SCHENHOLM i släptåg har han gett sig på nya toppar, de högsta topparna, och givetvis med skidorna fastspända på ryggan.

UR: Outside nr 2-2009

Bromsarna skriker när expressbussen stannar och vi hoppar av med två stora ryggsäckar och en skidbag. Så fort bagagedörren är stängd gasar chauffören. Den accelererande bussen försvinner i ett moln av billig och dåligt förbränd diesel. Vi är två timmar söder om Ecuadors huvudstad Quito, och mitt i den del av Anderna som kallas för Vulkanavenyn. Vi har varit i Ecuador en tid och gradvis klättrat högre och högre i bergen. Nu är vi på väg till den 5 897 meter höga vulkanen Cotopaxi för att avsluta acklimatiseringen inför vårt försök på Chimborazo, världens högsta berg mätt från jordens kärna. På grund av jordens rotation är inte jordklotet exakt runt, utan snarare elliptiskt, vilket gör omkretsen störst vid ekvatorn. Och det gör att Chimborazo, som bara ligger en breddgrad söder om ekvatorn, är hela 2 168 meter närmare stjärnorna än Mount Everest.

VULKANUTBROTT
Enorma mängder fukt som har kondenserats under natten vaknar till liv och stryker berget i form av en slöjtunn dimma. Sikten är dålig men vi når toppen av Cotopaxi strax efter soluppgången. Fredrik och jag blir stående på toppen, avvaktande. Vi vill se den 300 meter breda kratern som är dold i dimman. Jag går lite närmare, fram till en liten kulle precis innan kanten till den djupa kratern. I samma ögonblick lättar dimman en smula, och jag hör Fredrik ropa:
­Kolla, vulkanutbrott!

Först tittar jag ner i Cotopaxis inre, men ser ingenting. Tur, tänker jag. Men Fredrik pekar mot horisonten, och därborta reser sig en enorm askpelare flera kilometer upp mot himlen.
­Det är Tungurahua. Hon har utbrott, fortsätter Fredrik.

Bakom oss ser vi Chimborazo, och till vänster en flera kilometer hög askpelare som skjuter upp ur Tungurahua, en av världens mest aktiva vulkaner. Spontant lyfter jag skidorna över huvudet och skriker:
­Fett, otroligt fett!

Jag hör hur slutaren i Fredriks kamera jobbar, men lika plötsligt som han fick syn på utbrottet är det borta, gömt i den ogenomträngliga dimman. Och det är dags att ställa sig på skidorna och bege sig neråt för att få den andra belöningen för dagen.

EVEREST
Det var så det var tänkt att bli. En hård men vacker bestigning av världens högsta topp, Everest. Sen skulle vi ställa oss på skidorna för att, som de första i världen, åka nedför den branta nordsidan. Det var den bästa dagen i mitt liv. I fyra år hade jag förberett mig genom att klättra några av de högsta bergen i världen, och åkt skidor nedför några av världens brantaste bergssidor. Jag har svårt att glädja mig vid tanken. För det var också den värsta dagen i mitt liv.

Efter att ha klättrat kontinuerligt i 24 timmar från Advanced Base Camp, 6 400 meter över havet, stod jag med skidorna på toppen av Mount Everest ­ världens högsta berg. Bara två timmar senare bröt Tomas Olsson ena skidan och kort därefter föll han då firningsankaret lossnade från berget. Jag var ensam, 8 500 meter över havet. Min syrgasmask var trasig, det mesta av vår klätterutrustning försvann med Tomas, inkluderat en av mina isyxor som hade varit en del av firningsankaret. Tystnaden som infann sig när jag tryckte in push-to-talk-knappen och anropade ”Tomas, var är du?” skar i hjärtat. Från nordpasset på 7 100 meter kunde jag senare höra fotografen Fredrik Schenholm som skannat bergssidan genom sitt 400-millimetersobjektiv, ”Tormod, var är Tomas?”

Rädd för mina egna känslor tryckte jag in knappen och svarade ”Jag vet inte” .

ATT ÖVERLEVA NEDERLAGET
Jaktpiloter kallar det ”Helmet Fire” när , pressen runt omkring blir för intensiv. När de inte längre klarar av att observera, orientera, besluta och utföra ­ den konstanta beslutsprocess som är en förutsättning för att prestera i krävande miljöer. Mitt eget mantra hade jag lärt av backhopparen Lasse Ottesen. Jag fokuserade nu på en sak: Arbetsuppgifterna. Att stå mitt på skidorna, oavsett vad som hände runt om mig, och oavsett underlag. Situationen var kritisk. Bara mina egna fokuserade beslut kunde säkert ta mig ner för berget.

Drygt 2 000 klättrare hade klättrat Everest före Tomas och mig. Men bara ett femtiotal människor hade klättrat upp till toppen via en annan led än normalvägarna, mer kända som Hillaryleden från Nepalsidan eller Malloryleden från Tibetsidan. På 8 700 meters höjd, i höjd med ”The third step” som är den sista krävande delen av Malloryleden, det vill säga mer än 100 meter över toppen av K2, hade vi svängt vänster in på en serie av hyllor som vi under vår planering döpte till balkongen. Vi var nu på väg in mot en led som bara klättrats av en handfull människor genom tiderna. En av dem var Reinhold Messner, som 1980 blev första person att klättra Mount Everest helt själv. En prestation han utförde utan syrgas och under fyra dagar.

Detta var ingången till den stora ravinen som klättrare kallar Norton Couloiren, ett av få ställen på berget som har nog med snö för skidåkning. Couloiren skär igenom en del av den 3 000 meter höga nordväggen. Den genomsnittliga lutningen är 55 grader. Traversen över balkongen fyllde mig med glädje, men också respekt. Toppen av berget var aldrig vårt egentliga mål. I verkligheten var det början på vår riktiga utmaning. Under mina stålkanter försvann en brant konvex bergssida. Vetskapen om att detta branta berg inte tolererade några fel hade funnits där sedan jag en januaridag för fyra år sedan sa ja till att vara med på utmaningen.

Det var tillsammans med Tomas vid foten av Polska glaciären på det 6 962 meter höga berget Aconcagua efter en lyckad skidåkning nedför Amerikas högsta berg. Han tittade på mig med ett leende och sa ”vi kan klättra höga berg, vi kan köra brant på skidor. Ska vi köra nordsidan på Everest?” ”Hæ” var allt jag kunde svara. , Det hade ingen gjort med skidor innan. Nedför världens högsta berg, via en linje som många av världens bästa storbergsskidåkare hade provat, utan att lyckas. ”Vi gör det steg för steg, vi använder de kommande åren till föreberedelser, genom att gradvis klättra högre berg och köra brantare bergssidor” tyckte Tomas. Det verkade så logiskt. Så enkelt. Jag sa ja. Utan att veta så var jag nu medlem i en exklusiv klubb. Bara fem procent av alla människor på jorden har en plan som sträcker sig fem år in i framtiden. Långsiktiga mål ger större utdelning av livet.

ATT VARA PROAKTIV
Respekten för bergen har alltid varit en del av mig. Under åren som gick från det vi bestämde oss för att åka till Everest var det tydligt att Tomas hade samma respekt. Höghöjdsklättring handlar om att vara proaktiv. Det handlar om att dricka innan man är törstig, klä på sig innan man blir för kall och att förstå sig på vädret, så att man kan vända innan stormen fångar en. En bit under balkongen gick en av Tomas skidor sönder. Jag tror att detta förde in oss i en reaktiv fas. Vi tappade kontrollen. Messner, en av världens bästa klättrare, tog en och en halv dag på sig från toppen ner till foten av berget.

Vi hade sex timmar på oss. Vi hade ingen bivackutrustning med oss, och var tvugna att nå en lägerplats innan solnedgången. Vår viktigaste resurs var fart. Men om Tomas inte kunde åka skidor så var vi utan fart. Att i knädjup snö försöka returnera tillbaka till Malloryleden skulle förmodligen kräva mer av oss än att fortsätta nedåt. Bara rörelse kunde rädda oss ur vad som höll på att utveckla sig till en katastrof. Under oss har vi en 15 meter hög, vertikal klippa och det är på toppen av denna som vi tar fram ett rep och gör ett firningsankare i snön. Helst hade vi velat fästa ankaret i berget eller i isen, men i de få sprickor vi hittade smulades berget sönder och vi hittade ingen is.

Om vi inte tog oss mot vår lägerplats skulle vi dö en kall död när kombinationen av uttorkning, kyla och krångel med syrgasmasken blev för mycket för våra kroppar. Tomas firade sig ner. Det var ingen dramatik. Inget sista ord eller desperat blick. Tomas lät repet glida genom firningsbromsen, precis som han gjort så många gånger tidigare. Några minuter senare var han borta. För alltid.

Med skidorna på ryggsäcken klättrade jag ner 15 till 20 meter innan jag kunde börja åka skidor igen. Gradvis blev snötäcket tunnare och den grå glaciärsisen tydligare. På skarpa stålkanter gjorde jag stora svängar på det skiftande underlaget. Ryggmärgen styrde skidorna. Många svängar skrapade fram den hårda grå isen. Jag kikade regelbundet över axeln efter mindre laviner.

Med vikten mitt på skidorna letade jag efter min vän, men det enda jag hittade var spår av hans fall, som visade var han hade accelerarat nedför bergssidan. Då jag kom fram till hans isyxa var det en självklarhet att ta med den från berget. Isyxan är en klättrares mest personliga utrustning. Jag var osäker på om vi någonsin skulle få se Tomas igen. Jag satte isyxa på ryggsäcken och traverserade till höger in mot nordpasset. Där träffade jag Fredrik och de två sherpas som hade följt med för att filma oss högt upp på berget. Jag kände mig femtio år äldre och enormt sliten.

NYA TOPPAR
Vi hittade Tomas fyra dagar senare. Troligen omkom han innan fallet stoppades, 1 700 meter under firningsankaret där vi stått tillsammans. Fredrik fortsatte med sina geologistudier i Göteborg, jag åkte hem till Oslo där jag skrev en bok om Everest och tiden som ledde fram till den olyckliga dagen då Tomas och jag nådde toppen.

Det tog lång tid att bearbeta upplevelserna på berget och det faktum att jag och Tomas aldrig mer skulle åka skidor ihop. Men tiden gick och jag smälte upplevelserna, och började filosofera om vad som krävs för att prestera på en hög nivå under krävande omständigheter. Tidigt 2008 frågade Fredrik om jag vill följa med till Island. Han skulle resa och fotografera och behövde någon som kunde skriva.

Mötet med ön var en mäktig upplevelse. Skidåkning är inte en vanlig aktivitet i detta blåsiga land mellan Europa och Grönland, där kondenserat och kokande vatten skjuter upp ur jordens inre. Vi var på vulkanisk mark och Fredrik fick en ide: Han föreslog att vi under vintern skulle besöka några av världens mest aktiva vulkaner.

Detta skulle också leda till en festlig bieffekt. Under projektet skulle jag åka skidor ner från världens tre högsta berg. Toppen på Mount Everest ligger som alla vet högst över havsytan, 8 850 meter. Hawaii är det berg som mäter högst från bas till topp, hela 10 000 meter, men bara 4 205 meter syns ovan vattenytan. Och Chimborazo i Equador mäter 6 268 meter över havsytan men är den topp som når längst räknat från jordens centrum.

CHIMBORAZO
Vi reser till turistorten Banos som ligger i skuggan av Tungurahua. För några år sedan blev hela byn evakuerad då Tungurahua hade en serie av utbrott, men nu är vardagen tillbaka i orten som fått sitt namn av alla varma källor. Ortsbefolkningen är väl medveten om faran med vulkanen, och de är välinformerade om evakueringsplanerna. Efter två dagars vila beger vi oss mot Chimborazo. En taxi tar oss upp till 4 800 meters höjd där vi sätter upp vårt tält under stjärnorna. Några timmar senare, med stegjärn under pjäxorna och skidorna på ryggsäcken, börjar klättringen brant uppåt. Leden traverserar in på en rygg som leder mot toppen.

När jag når ryggen känner jag vinden träffa mig med enorm kraft. Jag är långt före Fredrik, som sliter med ett av de största problemen klättrare upplever: magproblem. Jag går ner några meter, i lä från vinden, och inväntar Fredrik. Vi kommer överens om att var och en håller sitt eget tempo mot toppen. Jag känner att formen är bra, två timmar senare tar jag mig över ett sista krön, bara för att inse det kartan redan visat: Att den verkliga toppen ligger nästan en kilometer bort. En bred rygg separerar mig från den verkliga toppen. Spåren från andra klättrare som besökt berget stoppar här. Jag spårar själv i lössnön på nästan 6 300 meters höjd. När jag når toppen och kan ta mig en titt på andra sidan ser jag att Tungurahua även idag skjuter ut en stor askpelare mot himlen. Jag tänker på geologen Fredrik längre ner. Han måste se detta. Jag tar fram radion:

­Fredrik! Skynda dig till toppen. Du måste se detta, det är helt fantastiskt!

Jag får inget svar. Det stora krönet mellan oss har placerat Fredrik i radioskugga. Snart ser jag honom, jag går ner lite från toppen för att ge lite uppmuntran. Tillsammans går vi till toppen, och samtidigt skjuter en ny askpelare mot himlen, denna gång från vulkanen Sangay. Fredrik får ny energi av all den vulkaniska aktiviteten och stämningen på toppen är fantastisk. Vi står tillsammans och tittar på utbrotten som snabbt bildar stora askmoln på himlen.

Askan från vulkanerna blandar sig med molnens vita fuktighet och ett täcke av grått ljus försvinner söderut. Det är dags för skidåkning. Skidåkningen neröver är inte helt enkel. Sol och kyla har packat in berget i hård skare, ibland blir det knappt spår i snön, och ibland bryter skidorna igenom. Den nedre delen bjuder på sommarsnö, här ligger solen på och gör snön varm och mjuk. Jag pinnar på för att undgå att smältande seracer och istappar ska falla ner i mitt huvud. Under oss ligger ett tätt molntäcke. Vi åker skidor ner från himlen.

HAWAII
En plym av ånga skjuter mot himlen. Från jordens inre rinner smält sten, lava, rätt ut i havet. Vi är på Hawaiis Big Island och stelnad lava har spärrat vägen vi kom körande på. Nu stirrar vi fascinerat på utsikten framför oss. Långt under oss ligger en hotspot. Magma som kommit upp till jordytan från denna hotspot har bildat öarna som utgör Hawaii. På grund av rörelser i kontinentalplattorna rör sig öarna några centimeter nordväst varje år, och långt in i framtiden kommer nya öar att bildas öster om dagens öar.

Mätt från foten av vulkanen, som ligger långt under Stilla havets vattenyta, till toppen av öns högsta punkt är det mer än 10 000 meter. Mount Everest reser sig bara 4 650 meter över sin fot i Nepal. Vårt första mål som vi besöker för att acklimatisera oss är sköldvulkanen Mauna Loa, en vulkan som varit aktiv de sista 700 000 åren, och som stiger med 11 centimeter per år på grund av den varma magman som utvidgas i vulkanens inre. Ett utbrott väntas inom snar framtid.

Vulkanen kan tituleras världens största berg om man mäter volymen som är 80 000 kubikkilometer. Vandringen uppför är lätt men på ett stenigt underlag som närmast känns levande. Ständigt nya strömmar av lättflyttande lava rinner ner för vulkansluttningarna, och därför är vulkanen riktigt platt.

ATT SAMLA KÄNSLORNA
Även om det finns snö på toppen så lämnar vi skidorna i bilen. Den stelnade lavan har en glasaktig skorpa som är porös som en schweizerost. De varma dagarna och kalla nätterna på 4 000 meters höjd gör att skorpan vittrar. Varje steg både låter och känns som att gå på knäckebröd. En lång vandring tar oss till toppen av vulkanen.

Mot norr kan vi se Mauna Keas vita topp, dit ska vi, och då är samlingen komplett. Det är en underbar känsla, drömmen kommer att bli till verklighet. Mauna Kea är på många sätt ett speciellt ställe. 4 207 meter över havet är det så kallt att isen från sista istiden fortfarande ligger som permafrost djupt inne i den inaktiva vulkanen. Några hundra meter under toppen ligger Lake Waiau, som för Hawaiis urbefolkning var helig och där man offrade navelsträngen i hopp om att barnet skulle få ett långt liv. På skuggsidorna hittar vi kall vintersnö, men på sidorna där solen ligger på är det sommarsnö, eller ingen snö alls.

Vandringen upp till toppen från bilen är inte lång, jag har tagit mig friheten att byta ut randoneepjäxorna till riktiga alpinpjäxor. Fredrik går före mig till toppen, han vill ta bilder på mig när jag är på väg upp, den sista i en samling av tre. Det känns bra att komma efter. Att gå i sitt eget tempo. Jag blickar ut mot alla cinderkonerna. Landskapet ser ut som en enda stor lekpark. Jag tänker tillbaka på de andra två bergen jag bestigit. Jag tänker på saknaden av Tomas, och att jag äntligen funnit ro. Det hårda arbetet som tagit mig hit.

På de människor och företag som hjälp mig på vägen. Känslorna är starka. Jag tänker på vänskapen med Fredrik, och jag har lust att sätta ord på den. Men för män går det inte utan vidare att förklara uppskattningen man kan känna för varandra. Kanske min blick är förklaring nog? Han ser mig genom sökaren på kameran, men så sänker han högra armen, och här, på ett av världens tre högsta berg ger vi varandra en stor bamsekram.