Jag inser att jag har varit på väg länge. Det är inte nu, när jag snart sitter på flygplanet som jag är på väg. Alla förberedelser, alla sista-minuten-ryck och smygträningspass, packningsstrategier och hej-då-tårtor är en del på vägen. Och det är skitkul! Säkert lika kul som att stå på toppen av Cho Oyo!

Hoppet har gått upp och ner. Ibland trodde jag aldrig alla grejer skulle få plats. Jag såg framför mig en baggagevåg som visade 40 kilo och en barsk man som skrev ett kvitto på flera tusen. När jag lagt ut allt på golvet för att trycka ner det i ryggsäcken väcktes hoppet på nytt. Det kanske får plats. Om jag tar alpinkängorna på mig?

Varje kvadratcentimeter av ryggsäcken är full av komprimerade grejer.

Hoppet sjönk igen när jag träffade den läkare som skulle skriva ut min höghöjdsmedicin. ”Är du en sådan där självmordsbenägen galenpanna?”, frågade han. Efter att han fått berätta om allt som kan gå fel, diverse förmaningar och jag lovat att vara försiktig skrev han ut medicin mot hjärnödem, lungödem och förfrysningsskador. Hoppas jag inte behöver använda dem.

Hoppet är på topp igen efter jag imponerat på mig själv genom att väga in mig med en 22 kilo stor ryggsäck och ett för incheckningspersonalen hemligt antal kilon i handbagaget. Inget lyx, inga extra strumpor eller påsar med gott och blandat finns nedpackat. Jag tänkte inte så mycket på vad jag ville ha med, utan vad jag kunde vara utan. Packlistan kommer snart laddas upp till allmän beskådan.

Nästa rapport kommer från Kathmandu!