MITT I VÅR intervju är Armstrong tvungen att ta ett telefonsamtal från Nike. Det är deras stora årliga galamiddag i Beaverton, Oregon och de ringer upp Armstrong så att dagens konferencier kan ställa några frågor. Volymen är tillräckligt hög för att jag skall kunna höra båda sidor av samtalet, det börjar med en rungande applåd.

NIKE Lance, är du med oss?
Jajamän, tack för att jag får vara med.

Hur går det med din come back?
Fick ni inte mitt meddelande? Jag har ångrat mig. [Skratt] Nej, det där var ett skämt …

Som en erfaren politiker skiftar han mellan en intim intervju till att live besvara frågor inför en jättepublik. Det är både imponerande och passande: på flera sätt påminner Armstrongs liv om en enda lång politisk kampanj. Han har en stab med rådgivare som kan hjälpa honom med strategin. Han reser från stad till stad för att hålla föredrag. Han samlar in massor av pengar. Han har sin egen variant på kampanjslogan ­ ”Live Strong” ­ och han har sin egen sorts kampanjknapp, det gula gummiarmbandet. Och, när någon ber honom kan han leverera ett perfekt litet tal utan förberedelser, till och med byta ut ”jag” mot ”vi” och samla åhörarna i en gemensam strävan mot målet.

Lyssna på hur han förklarar sin comeback ­ och den större uppgiften ­ för åhörarna hos Nike: ”Vi har mycket att göra. Jag brukar påminna människorna som arbetar med Live Strong här i Austin att vi valt en riktigt svår uppgift. Den här sjukdomen är en av de mest komplicerade och tuffaste motståndare vi någonsin kommer att möta, både som individer och som samhälle. Det finns solskenshistorier om framgångar och det är fantastiskt, men vi har ett stort jobb framför oss. Och det kommer att kräva ännu större insatser av oss personligen. Det kommer att kräva större insatser av staten, och när det gäller den delen är jag mycket optimistisk efter förra tisdagen. Och det kommer att kräva stora insatser av människor i hela världen.”

Några minuter senare tar Nike-samtalet slut och Armstrong fortsätter vårt samtal exakt där vi slutade.

På vilket sätt kommer din cykling att hjälpa till att bota cancer? Ta Australien till exempel, har de lovat någon motprestation för att du kommer dit och tävlar? ”Jag kommer om ni lovar x, y och z”?
Nej, men de förstår. De har förstått att det är något som måste prioriteras. Det är en löpande process. Du förstår, jag skulle vara den första att erkänna att det vore ett misstag att åka dit om inte australiensiska staten lovade något, det skulle vara en stor skam. Det skulle vara slöseri med tid. Jag tror att budgeten för cancer i Australien ligger på 1,2 eller 1,3 miljarder kronor. Det skulle vara trevligt att få upp den siffran lite.

För några år sedan bad du president Bush om en miljard dollar.
Japp, men den fick vi aldrig.

Pratar du med blivande president Obama?
Jag har en personlig relation med honom ­ inte så att vi pratar varje dag, men jag har haft många samtal med honom kring detta. Du vet, han förlorade sin mor i cancer för flera år sedan. Han miste sin mormor bara två dagar innan valet.

Är du mer optimistisk kring vad du kan åstadkomma tillsammans med Obama?
Absolut. Allt kommer att bli bättre än vad vi hittills sett på cancerområdet. Anslagen till National Institute of Health har minskat. Vi har haft en slappare inställning till tobak. Det har varit en massa andra saker som distraherat och slukat pengar. Jag tycker att vi borde investera mer i cancer. Jag såg miljarden som en investering, inte bara som en utgift. Jag gillar George Bush som person och som vän. Men som cancer-överlevare? Förskräcklig.

DET SPELAR INGEN ROLL hur våldsamt han försöker värja sig från dopinganklagelser, Armstrong vet att han inte kan bevisa sin oskuld i efterhand. Istället vill han få slut på spekulationerna genom att bli en av de mest granskade idrottsmännen i historien. Han har anlitat Don Catlin, VD för den ideella gruppen Anti-Doping Research, som ansvarig för sitt eget testprogram.

Catlin är upphovsmannen bakom systemet med ”biologiska pass” som nu stöds av UCI, cykelsportens styrande organ. Istället för att testa Armstrongs blod eller urin för att leta efter spår av specifika droger som steroider eller EPO, kommer Catlin att mäta hans normala nivåer av röda blodkroppar, tillväxthormoner och naturliga steroider för att sedan använda dessa värden som en normalkurva över hela säsongen. En snabb ökning av någon av dessa biomarkörer signalerar att han fuskar, oavsett om hans kropp innehåller droger eller ej. (Tidigt i december hade Catlin och Armstrong ännu inte kommit igång med systemet). Armstrong poängterar att han dessutom lyder under UCI:s, WADA:s, amerikanska cykelförbundets och amerikanska olympiska kommitténs regler och alla de slumpmässiga ”out of competition”-tester de kräver.

Så är det, vid pressläggning hade Armstrong testats åtminstone sju gånger sedan han tillkännagav sin comeback. Som han skriver på sitt Twitterkonto kom den femte av dessa två dagar efter vår intervju: Färdig med mitt ”test” Fjärde ”överrasknings. kontrollen” sedan min comeback. Finns det några andra proffsidrottare/cyklister som får besök lika ofta? 17:40 den 13 november. Men, tvivlarna finns kvar och ingen är mer frispråkig än Greg LeMond som en gång var Armstrongs mentor och vän. Den trefaldige Tour de France-mästaren har blivit en outtröttlig, om än aningens ohämmad sensationsmakare.

För två år sedan vittnade LeMond vid Floyd Landis dopinghearing och förhöret tog en bisarr vändning när han avslöjade att han som tonåring blivit sexuellt ofredad. Nyligen stämde han cykeltillverkaren Trek, som länge varit sponsor för både LeMond och Armstrong, eftersom de slutat tillverka de cyklar som bar hans namn. Han menade att orsaken var hans kritik mot dopingen inom cykelsporten i allmänhet och Armstrong i synnerhet.

Han antydde att Armstrongs VO2-max ­ måttet på hur mycket syre en idrottare kan nyttja ­ var för lågt för att han skulle kunna vinna så mycket. (Armstrongs VO2-max är 85; LeMond hade 92,5). LeMond avfärdar dessutom oberoende testprogram som det Armstrong använder som ”att låta räven vakta hönshuset” Istället menar han att . cyklister borde genomföra VO2-max-tester direkt efter genomförda lopp, vilket skulle innebära att man skulle behöva sätta sig på en testcykel direkt efter målgång.

Den 25:e september höll Armstrong en presskonferens på branschmässan Interbike i Las Vegas för att officiellt meddela att han gör come back. LeMond satt längst fram bland åhörarna och väntade på att få ställa första frågan.

Visste du att Greg LeMond skulle dyka upp?
Ja. Arrangörerna frågade om han fick komma. Jag svarade: visst. Vad skulle jag säga? Nej? Jag tror att han tappade lite av sin trovärdighet den dagen, både bland media och bland fansen. Jag såg lokalen, där fanns hundratals människor och deras reaktion var inte positiv.

Han vill ha VO2-tester i slutet av varje etapp under Touren. OK, visst. ”Du har precis klarat l’Alpe d’Huez. Kompis, vill du vara snäll att sätta dig på den här testcykeln? Vi kommer bara att sätta den här masken över ansiktet och några slangar i näsan och köra ett litet VO2max-test”. Säkert, det kommer att funka.

Men är alla hans idéer dåliga?
Gud välsigne Greg men han är inte killen som ska ta fram ett testprogram. Han är ingen forskare. Det vi har är en välkänd cyklist ­ en av de bästa genom alla tider ­ som bara gapar, oavbrutet. Det gör inget bättre. Vi måste sluta gapa på det viset. När det kommer till kritan har trots allt cykelsporten gjort betydligt mer än många andra. Först med att testa för stimulantia. Först att testa för EPO. Först, först, först.

Så du tror inte att droger är så vanliga inom cykel som många tror?
Vi måste komma bort från det här ”Det var den snabbaste Touren i historien eftersom alla var dopade!”. Nej, det resonemanget är fullständigt, absolut, kategoriskt, löjligt felaktigt. Jag kunde se Michael Phelps och simmare i allmänhet slå rekord efter rekord.

Kommer någon försöka fuska? Absolut, de kommer att fuska. Fuskade de i år? Japp. Kommer de att fuska om 50 år? Absolut. OK. Du förstår, jag vill ha en ren sport. Jag vill att folk skall kunna se på en tävling och tänka ”jag tror på det där”. Men jag tänker inte ställa mig på den här stolen och skrika ”se vad ren jag är”. Jag kan tänka mig att skrika se hur hårt jag jobbar och se hur gärna jag vill vinna.

INNAN JAG ÅKER frågar jag Armstrong om jag kan få se gymmet där han och hans tränare Peter Park tränar regelbundet. För att komma dit leds jag nedför en marmortrappa till en avsats med två dörrar. Den ena leder till en liten patio och en gigantisk bakgård. Den andra, utan fönster och säkrad med en knappsats för larmet, är ingången till Lance Armstrongs hemmagym, startpunkten för hans come back.

När han vrider om dörrhandtaget förväntar jag mig att det bakom dörren skall finnas världens mest välutrustade träningsställe, packad med högteknologiska apparater och 60-tums platta TV-skärmar. Istället kommer vi in i ett småtrist garage avsett för två bilar, upplyst av lysrör och med den mustiga doften av det senaste träningspasset. Här finns i det närmaste ingen utrustning alls och den enda lyxen är en rejäl musikanläggning. Det är inte mycket mer än en fängelsehåla ­ och det är dåliga nyheter för konkurrenterna. Han gillar fortfarande att plåga sig själv.

När jag var här för två år sedan var det mycket snack om en film om ditt liv. Nu när du gör come back kommer den att behöva ett nytt slut. Hur ser det slutet ut om du får bestämma?
I en perfekt värld, om jag fick skriva manus, så skulle båda bli mycket framgångsrika ­ tävlandet och kampanjandet. Jag skulle vara snabb och vinna på cykeln. Och regeringar världen över skulle ta till sig vårt budskap och ställa upp med massor av resurser. De skulle lova pengar, resurser, människor och passion. Och de löftena skulle hållas. Men, jag har sju blå pokaler här. För att vara ärlig behöver jag inte en åttonde. Jag skulle hellre ha en inramad tidningsartikel som handlar om hur framgångsrikt det här blev och om hur vi gjorde en verklig skillnad inom cancer. Om jag var tvungen att välja en av de två skulle jag välja den. Men jag skulle inte ha något problem med att lyckas med båda.