Han har sju gula ledartröjor. Han får ingen lön. Han är 37 år gammal. Så varför skall Lance Armstrong tävla igen? Jo, för att han fortfarande har något han vill bevisa ­ och det finns trots allt inget annat som gör ont på ett lika skönt sätt.

Av Christopher Keyes | FOTO ROBERT MAXWELL | UR Outside nr 2-2009

”Jag tävlade tufft och ibland var jag både aggressiv och lättretad. Jag hade inte ­ och har fortfarande inte ­ tålamod för småprat eller trams. Väg sedan in dopingmisstankarna och det faktum att jag lämnade cykelsporten. Jag menar, jag förstår att det pratas och jag är helt öppen och beredd att prata. Men en del människor är så fruktansvärt omogna. Och jag har dåliga nyheter för dem: jag kommer tillbaka.

Jag kommer tillbaka för att köra för de åtta miljoner människor i världen som kommer att dö i år, det tycker jag är ett hedervärt skäl för att sätta sig på cykeln igen. Folk som gnäller och säger alla dessa elaka saker ser Lance Armstrong Foundation som en bluff och, ursäkta min franska, ‘fuck them’. Jag har inte tid med sådant struntprat. Jag har ärliga ambitioner, och, som jag sa jag tänker fullfölja dem.”

DET VAR DET korta svaret.
För att vara riktigt ärlig var frågan Lance Armstrong svarade på inte ”Varför gör du comeback?” eller ”Har du vad som krävs för att göra en comeback?” Frågan var istället ”Är du förvånad över allt ståhej kring din comeback?” Men med ett par välformulerade meningar svarade han på alla tre. Han sätter sig på hojen igen för att kämpa mot hela världens cancer. Och nej, han är inte förvånad över all uppmärksamhet. Om man dessutom ser till den illa dolda hemligheten att en av förklaringarna till hans tidigare framgångar var att han lyckades omvandla ilskan över vad hans kritiker sagt, till högoktanigt bränsle så är det absolut så att han fortfarande har vad som krävs.

Idag är det Veterans day, den 11 november, och vi befinner oss i Armstrongs hem i Austin, Texas. Jag undrar hur de senaste tre åren påverkat hans väldokumenterade tävlingsinstinkt. Under denna period har världen kunnat se hur canceröverlevaren, konkurrentmosaren och den sjufaldige Tour de France-vinnaren Tävlings-Lance förvandlats till KändisLance. Kändis-Lance är en lite tyngre och lite vänligare snubbe som sprungit tre maratonlopp under tre timmar, varit en följetong i tabloidpressen tack vare en räcka kända flickvänner och regelbundet partajande, samt dykt upp på bild när han i bar överkropp joggat tillsammans med sin kompis Matthew McConaughey. Men vem skulle kunna vara kritisk mot det? Från 15 till 34 års ålder levde han nästan som en munk, med ett enda mål i sikte: att bli världens snabbaste cyklist. När han cyklat färdigt hade han ärligen förtjänat mer än en slurk av det goda livet. Det är svårt att förstå att den nu 37-årige legenden så snart har valt att vända tillbaka till sin mer asketiska livsstil.

Mina första timmar tillsammans med Armstrong förstärker känslan. Vi ägnade en tidig eftermiddag åt att ta bilder i hans cykelbutik i Austin, Mellow Johnny’s. (Namnet kommer från en förvanskning av det franska uttrycket för gul ledartröja: maillot jaune.) Hela den 5 000 kvadratmeter stora renoverade industrilokalen i centrala Austin är en orgie i Lance Armstrong-samlarprylar ­ gamla ledartröjor, pensionerade racerhojar och gigantiska tre gånger tre meter stora bilder av klassiska ögonblick från touren. Det är en passande helgedom. Det är också den typ av ställe alla tränare är livrädda för, risken är att stjärnidrottaren blir helt uppslukad i myten om sig själv.

Under fotograferingen var Armstrong både avslappnad och vänlig. Han skojade med personalen i butiken, diskuterade sin senaste träningsresa till Kalifornien där han tränar tillsammans med amerikanska flottans elitförband SEAL och tog sig tid på parkeringsplatsen till ett par bilder tillsammans med några fans. Efteråt körde vi en halvtimme i tät trafik och satte oss sedan i hans hemmakontor, omgivna av ännu fler Lance-prylar ­ samtliga sju Tour de France-pokaler stod uppradade på hyllorna. Armstrong lutar sig tillbaka och placerar sina bara fötter på bordet. Jag vet vilken som kommer att bli min första fråga.

OUTSIDE Är du alldeles för nöjd för att vinna ledartröjan nu?
ARMSTRONG Jag tror att jag är nöjdare nu än jag var 1999-2005 men jag är nöjd på ett annat sätt. Jag bryr mig fortfarande om vad som sägs och skrivs om mig men jag håller det inte inombords på samma sätt som då.

Vad tänker du på?
Tidigare var det mer som, OK, nu får det vara nog, du skrev den där rubriken och jag kommer inte prata mer med dig. Så skulle jag inte göra idag. Istället skulle jag sätta mig och prata med personen ifråga och berätta att det var en värdelös rubrik och förklara varför. Om det sedan bara leder till att vi kommer överens om att vi inte är överens så är det OK.

Men en del av det du säger nu fungerade tidigare som motivation.
Visst, men jag är mer motiverad och mentalt tuffare nu. Mellan 1999 och 2001 var det tuffare mentalt, det var en inre strid hela tiden. Det blev lite lugnare mot slutet av karriären men jag lyckades alltid hitta något som motiverade mig. Det kommer jag att göra nu också, det finns alltid något litet skvaller.

Du menar sånt du kan sätta upp på anslagstavlan?
Tja, jag har ingen anslagstavla men jag har ett gott minne. Och det är inget hot, det är bara fakta.

DET ÄR FAKTA. FÖR TVÅ ÅR SEDAN, satt jag på exakt den här platsen ­ tredje soffkudden från dörren ­ bredvid Armstrong, som även han satt på exakt samma plats, en karmstol nära eldstaden. Jag var där i december 2006 för att göra en historia om hans första år som pensionär. Jag hade precis ställt min digitala bandspelare på bordet och sneglade en sista gång på mina anteckningar när Armstrong ställde intervjuns första fråga.

”Hur var det med det där omslaget?”

Han syftade på amerikanska Outsides omslag på julinumret 2006 där man kunde se ett svartvitt porträtt av Floyd Landis och en stor rubrik där det stod ”Lance who?” .

”Jag menar, för två år sedan var det jag på omslaget tillsammans med rubriken ‘Världens bästa idrottsman’ Han . fortsatte, ovillig att släppa mig av kroken.

”Och nu är det ‘Lance who?’” .

Vi kom överens om att vi inte var överens ­ och intervjun var helt civiliserad efter det. Men det var mitt första möte med Mannen med minnet, killen som memorerar all kritik för framtida bruk. När man pratar med Armstrong får man en känsla av att han läst varenda ord som någonsin skrivits om honom, det spelar ingen roll hur liten och obetydlig källan må vara. Hans närmaste medarbetare bekräftar det intrycket. ”Lance har alltid hämtat inspiration från ilska och avsky” , berättar hans coach Johan Bruyneel för belgiska La Derniére Heure.

Den här gången placerar jag min bandspelare på bordet medan Armstrong knappar på sin Blackberry, han uppdaterar sitt Twitter-konto. Det är en tio dagar gammal vana som redan lockat mer än 5 000 besökare. Exempel på en postning: Färdig i gymmet (bästa passet hittills) och färdig med cyklingen. På väg till lunch. 13 november klockan 10.47. Vi pratar lite om bloggar vilket får Armstrong att kommentera några inlägg på Outside Online som handlat om honom nyligen. Det är verkligen så att han läser och kommer ihåg allt.

Beskriv samtalet när du berättade för din tränare Johan Bruyneel att du skulle göra come back.
[Skratt] Han trodde att jag skämtade. Han sa ”Ring tillbaka imorgon när du är nykter”. Han hade ingen aning. Ingen hade en aning.

Alla som jobbar med dig som jag har pratat med sa att de blev chockade. Var detta bara ett infall?
Nej, det var en gradvis process. I somras tränade jag inför Chicago Marathon, bara för att komma i form. Vi lyfte skrot, sprang, cyklade ­ en massa olika träningsformer. Jag började gå ner i vikt och började verkligen lägga ner min själ i träningen. Detta var samtidigt som Touren kördes och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkades av allt snack kring den.

Var det svårt att titta på Touren efter att du lagt av? Tänkte du någon gång att du antagligen kunde ha vunnit en gång till?
Nej. Jag tittade både 2006 och 2007 och så tänkte jag aldrig. Jag vara bara en åskådare. Visst studerar man loppet, hur de kör taktiskt och strategiskt, hur snabbt det går, vilken attityd de har. Men det var inte så att det plötsligt gick upp ett ljus under 2008 års Tour.

Alla vet att du hållit dig i form sedan du slutade men det är ju stor skillnad mot att träna inför en hel tävlingssäsong. Varför vill du gå tillbaka till det livet?
Jag har inget emot att träna. Jag gillar att plåga mig, att köra hårda pass och hela strukturen runt omkring det. Faktum är att livet har varit mer komplicerat sedan jag lade av. Du vet, det blir mer av ”Nu måste du åka hit och hålla tal” och ”Du måste framträda här för att …”. För mig är det svårare. Det är mindre struktur och inte lika fysiskt. Dessutom gillar jag att tävla, det kan vara en liten lokal tävling jag får ändå samma känsla som alla andra med fjärilar i magen. Ge mig en start och ett mål så är jag med.