Smygträning med pannlampa

”Nu ska du vila den sista veckan”, sa några av alla jag sist pratat med. Det goda rådet ekar i huvudet. Känner mig skyldig när jag snör på mig joggingskorna och tyst stänger ytterdörren. Jag tittar över axeln. Ingen ser mig. Det är tidigt på morgonen och mörkt ute. Ingen annan människa syns längs gatan. Jag springer nära staket och häckar fram till motionsspåret och in i skogen. Där släpper känslan av skuld som en sten från axlarna. Vilken lättnad det är att springa! Huvudet är fullt av samtal som måste ringas, utrustning som måste hämtas, solkräm som måste köpas, träningsprogram som ska göras och texter som måste skrivas. På de små skogsstigarna släpper allt. Benen springer av sig själva. Tankarna tunnas ut och försvinner. Den välbekanta känslan av andra andningen tar över och världen reduceras till stigen framför mig och känslan av att kunna springa hur långt som helst.

En timme senare, i duschens varma vatten känns löpturen som en lätt overklig händelse. Det känns inte som träning. Bara blodet som rusar snabbare genom kroppen och den kurrande magen påminner om morgonens smygträning.

Egentligen borde jag bara ägna mig åt att ta det lugnt och vila upp mig inför expeditionen, men att vila är inte min starka sida. Det vilar nämligen en förbannelse över alla tidsoptimistiska resenärer. Hur god tid man (läs:jag) än är ute i och hur väl man än förbereder är det alltid saker som måste göras i allra sista minuten. Ibland misstänker jag mig själv att undermedvetet vänta med att göra saker bara för att få känna på lite sista-minuten-stress, en av många s.k nära-livet-upplevlelser; att få tag på en läkare som kan skriva ut höghöjdsmediciner, hitta en ny kameraväska där batterigreppet får plats, äta upp mig några kilo till, beställa kontaktlinser, ta på mig ett extra jobb och några extra träningspass. Att klättra upp på Cho Oyo kommer kännas som en semester i jämförelse med allt jobb innan!