Medierna basunerar ut, forskare säger, gamla spåkärringar känner i knäna, men hur mycket går det egentligen att förutspå om framtidens väder? Finns det verkligen ett klimathot, och hur mycket av det som sägs kan vi lita på? Och om hotet finns, hur lång tid har vi i så fall på oss innan allt går fullständigt åt pipan?

Av Sarah Bruze UR: Outside nr 2-2009

Det finns många frågetecken kring det flitigt diskuterade klimathotet. Medierna älskar att skrämma upp oss med bilder av isbjörnar på tunn is, orkaner och sönderbrända sädesfält. Men samtidigt finns kritikerna som opponerar sig och menar att allt är uppförstorat. Och det blir inte bättre av att forskarna är oeniga om vilken betydelse människan har genom användning av fossila bränslen.

­Forskarna är oense och ska så vara för att driva forskningen framåt, menar Lars-Erik Liljelund som sitter i regeringens statsrådsberedning, där han har samordningsansvar för frågor som rör klimatförändringar och Östersjöns miljö.

Med flera tunga poster i bagaget som före detta ordförande i EU:s miljömyndighet och medlem i Kinas miljörådgivande organ, har han samlat på sig en ansenlig mängd kunskap. Han vet att det inte räcker med att semestern har regnat sönder två år i rad för att man ska kunna tala om att klimatet har försämrats. Nej, det gäller att titta på hur vädret har förändrats under långa tidsperioder för att se om klimathotet verkligen existerar. Och det gör det, om man ska tro Liljelund.

­Det forskarsamhället förut definierade som hotbilder börjar man redan nu se tecken på, som till exempel Grönlandsisen som smälter, och väderhändelser som inte är riktigt förutsägbara enligt vårt traditionella sätt att förutsäga väder.

Under 2007 kom FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) med sin senaste utvärdering om kunskapsläget kring klimatförändringen, Climate Change 2007. Panelen består av forskare från hela världen som regelbundet försöker värdera forskningsresultat och dra slutsatser utifrån dem. I rapporten fastslår IPCC bland annat att elva av de tolv varmaste åren som någonsin har uppmätts sedan 1850 inföll mellan åren 1995 och 2006. Men att vädret blir varmare framstår inte som vidare konstigt om man läser resten av rapporten. Där konstaterar IPCC nämligen att koncentrationen av växthusgaserna koldioxid och metan översteg de naturliga variationerna under de senaste 650 000 åren, och det rejält. Forskningsresultaten pekar alltså på att det inte bara handlar om naturliga skiftningar, utan något mer.

­Det är utan tvekan så att det är vi som har orsakat ökningen av växthusgaser, det kan man säga säkert. Sedan finns det ju fortfarande en diskussion om betydelsen av den här ökningen, säger Liljelund.

Han menar att trots att forskarna munhuggs är de flesta ändå överens om att det finns ett samband mellan vår användning av fossila bränslen och att temperaturen ökar. Att det över huvud taget kan finnas något att diskutera beror på att växthusgaserna redan finns naturligt ute i naturen. Allt snack om växthuseffektens negativa sidor får ofta människor att glömma att hela processen i grunden är nödvändig för att det ska finnas liv på jorden ­ utan den hade det varit ungefär 30 grader kallare vid jordytan. Men det är när naturen själv står bakom spakarna, vill säga. När vi människor i och med industrialiseringen tyckte att det var dags att ta över, började det gå åt skogen.

Ironiskt nog är det vi i västvärlden, som startade det hela, som kommer att drabbas minst. Här uppe i norr kommer vintrarna att bli mildare och vi får mer regn, men våra jordbruk och skogsbruk kommer fortfarande att fungera. I övriga Europa får man räkna med fler översvämningar men också ett betydligt varmare väder, speciellt i de södra delarna. Liljelund säger att värmevågen som drabbade Frankrike och Italien under 2003, där närmare 60 000 människor dog, bara var en försmak av vad som komma skall. Om 40 år kan sådana värmeböljor tillhöra det normala.