Utanför Örebro

Efter 30 minuter har glasögonen immat igen. Jag drar ner luvan så den täcker ögonen så jag blickar över vägen och sidomarkeringarna och vägen knappt en meter framåt. Då och Då tittar jag upp för att orientera mig. Det passerade lastbilarna river upp snömodd som stänker över mig. Jag frustar för att slippa få näsan full av slask.

Jag är på väg mot Örebro, det börjar mörkna, jag känner mig liten och trafiken vrålar förbi. Jag undrar hur bra jag syns där jag befinner mig, en meter in på vägen, jag monterar fler dioder på cykeln. Snön faller i täta drapperier och bilar som ser mig sent tutar irriterat. Jag kommer fram till örebro och vila efter tolv timmars cykling i snö.

Knappt två dygn senare lämnar jag Lilla Edet, det faller lätta snöflingor och jag lyssnar alarmerat på P1:s varningar om ett inokmmande snöoväder. Jag hoppas hinna till Göteborg innan det blir värre.

Utanför Lilla Edet, starx innan snön faller tunnvis

Inte en chans, strax tar ovädret tag i vårsverige med full kraft. Jag cyklar längs en snabbt försvinnande vägren på E45:an mot Göteborg. Mina medtrafikanter tar ingen notis om vädret eller mig utan håller full fart och jag börjar allvarligt oroa mig över min situation. Jag bryr mig inte om kylan, vätan eller snön men bilisternas sinneslag verkar hetsigt. Jag har hört två nyheter som gör mig orolig. Varningar om olyckor i samband med ovädret samt att man varslat 750 personer i Trollhättan. Jag är ingen psykolog men jag kan tänka mig att man kanske har en hel del annat i huvudet om man just blivit varslad och är på pendlarväg hem till Göteborg.

Det hela spårar ur med några mil kvar till Göteborg. Ett vägbygge begränsar framfarten, jag ser dåligt eftersom jag tvingats ta av mina glasögon och jag hamnar på fel väg. Nu är jag plötsligt på en motorväg, ingen vägren att hålla mig på, växlarna har helt gett upp eftersom stora mängder tung snö har samlats på kring kransar och växlar. Jag blir tvungen att hoppa av cykeln, skjuta den framför mig medan lastbilar dundrar förbi. Jag lyckas ta mig till en liten avfart. Fru fortuna ler mot mig med sitt bredaste leende, vid avfarten sitter en man med sin lastbil och när jag frågar om det finns något sätt att ta sig av motorvägen erbjuder han mg skjuts ten bit så jag kan cykla sista biten. Kanon. jag hoppar in. Han förklara att jag hamnat helt fel. Jag skulle behöva cykla ytterligare 4 mil på den här vägen för att ta mig till Angered. Det slutar med att jag får skjuta cykeln den sista halvmilen genom snön hem till min vän utanför Angered. Allt väl.

Väl framme i Angered