Personligen kände jag upprymdhet över att det nu var vi och den oändliga vildmarken och att vår fortsatta överlevnad till 100 % berodde på våra framtida beslut och handlingar. Naiva populationer av smäckra Chiruantiloper, gigantiska vildjakar och sommarraggiga vargar beskådade oss storögt på vår färd över de vidsträckta stepperna på Kunlunbergens sydsida.

Vyerna av Ulugh Muztagh var fanstastiska. Berget som av många räknas som det mest svårnådda på planeten visade stundtals upp sin bästa sida och gnistrande glaciärer och nästan 7000 meter höga toppar reste sig abrupt från det karga platålandskapet. Mitt mest bestående minne var då en ensam varg kom till vår camp, tittade till oss, för att sedan gå och hämta sina två polare, som sedan gled runt och betraktade oss i campens närhet under nästan en timme.

Alla djurmöten var dock inte trevliga. Vi anlände till ett område med mycket stor jakpopulation. De höll sig oftast på avstånd eller var allmänt nyfikna, men lugna och fredliga. Då jag en dag började plåta en ensam gammal hanne attackerade den utan förvarning. Då jag sent omsider insåg att den inte bara försökte skrämmas kastade jag stenbumlingar mot den, men den brydde sig föga. Rusningen fortsatte. Desperat sprang jag mot min cykel, det enda jag kunde hitta något skydd under. Det var inte förrän jag kastade min vattenflaska den reagerade och tvärstannade ­ sex meter från mig och min cykel. Blängade och fnysande, lufsade den sedan iväg. Jag hade fått en helt ny respekt för vildjakar.

Kukushili var ett av två huvudmål. Ett ensamt, oklättrat berg mitt på platån. Vädret hade varit stabilt tills kvällen innan toppattacken, då storm med ymnigt snöfall bröt ut. Vi hade spenderat 37 dygn att nå fram till berget, så att inte göra ett försök var uteslutet. Det blev en lång, ”blind” dag i hård blåst och whiteout. Vi var oerhört lyckliga då vi slutligen nådde toppen och triumferande kunde konstatera vi stod på 6388 meters höjd på en plats utan tidigare besök.

Vi återvände till våra cyklar som vi lämnat 20 kilometer från bergets fot i tung blötsnö. Allt dröp av fukt. Efter avslutad klättring firar man och åker i regel hem. Vi hade minst två veckor av strapatser framför oss. Efter en vecka med fint, klart väder nådde vi Burog Co, en djup, klarblå sjö med bergsmassiv på båda sidor. Det var sanslöst vackert och även om vi nu började bli slitna och hade dåligt med proviant kunde vi inte låta bli att försöka oss på Purog Kangri, massivets näst högsta topp.

Klättringen lyckades över förväntan, men redan då jag satt på högsta punkten och blickade ut över Burog Co och Zangser Kangris gnistrande toppar fylldes jag av blandade känslor. Vi hade lyckats med allt vi förutsatt oss att göra och mer därtill, men resan var snart över. Det kändes så tomt. De sista dagarna blev en kamp mot tiden. Martin hade ingen mat kvar och Nadine och jag låg på halva ransoner. Då vi slutligen anlände till den första ensliga nomadbosättningen, fick mat och dessutom en sandig väg att cykla på kändes det som om vi redan var i civilisationen. Tre dagar senare rullade vi in i en liten permanent bosättning. Våra visum var utgångna sedan över en månad. Kinas säkerhetspolis var givetvis mindre road av detta och efter två veckors strul blev vi satta på flyg till Kirgizstan. Nu väntade allvaret. Kamp för överlevnad i en värld utan äventyr, med monotoni och uttråkning som värsta fiender.
—-
JANNE CORAX SKREV I OUTSIDE NR 9-2007 OM SIN OCH NADINE SAULNIERS FÖRSTABESTIGNING AV KUNG OSCARS FJÄLL.