Att lämna den varma höstdagen utanför för att åka skidor i en tunnel där temperaturen ligger på -3, känns lika självklart som att äta thaimat i Kiruna. Inte särskilt genuint alltså, men gott!

Av Magnus Karlsson | UR Outside nr 10-2008

En gång i min späda ungdom sökte jag jobb vid sjukhuset i Torsby. Minnet av orsaken till detta har förbleknat under åren, men när jag befinner mig uppe på Valberget och blickar ner på den vackra byn så minns jag plötsligt varför. Skir glesbygdsromantik slår emot mig med full kraft! Återföreningen med Torsby var dock allt annat än vacker. Något hårt träffar biltaket med ett ljudligt *BONK* i mörkret! En ölburk rullar ner på asfalten. Burken var troligtvis halvfull när den träffade bilen, kastad av en helfull yngling. Det är nämligen marknad i byn. Bara snäppet mindre viktigt än älgjakten i dessa trakter. Enligt polisen inleddes dock helgen stillsamt, endast tio ungdomar omhändertagna för alkoholbrott och åtta för fylleri …

JA, VI ELSKER… När mina fördomar om detta stycke Sverige besannats så hittar jag till slut fram till boendet och checkar in. Följande morgon släntrar jag iväg för att käka frukost. Restaurangen är i det närmaste fullsatt trots att klockan knappt passerat åtta och det pratas företrädesvis norska runt borden. Slår mig ner intill ett glatt sällskap iförda likadana träningsjackor med välfyllda grötfat framför sig. Gruppen är trevlig och lättsam att få kontakt med, men efter ett tag glider samtalet mer och mer över på pulskurvor, vallning och mellantider så mitt intresse falnar snabbt. Känner mig faktiskt ganska utanför. Alla här verkar så oerhört präktiga, vältränade och käcka. Ångrar att jag dristade mig till att skölja ner gårdagens middag med något så onyttigt som en lättöl. Jag är en dålig människa..

IN I KYLAN Skidtunneln i Torsby är en häftig skapelse. Vid en första betraktelse känns det rätt absurt att åka skidor på konstsnö i en tunnel, att man faktiskt kan träna under optimala förhållanden oavsett hur vädret ser ut på utsidan. Men varför känns det så egentligen? Ishallar har funnits hur länge som helst utan att ifrågasättas. I en förlängning kan lokala skidtunnlar förmodligen rädda svensk längdåkning från total kollaps i klimatförändringens fotspår. Ändå är det med en känsla av ”domedagstunnel” när jag kliver innanför portarna i detta tekniska underverk.

Första anhalt på min väg mot snön blir skiduthyrningen. Ett par minuters snabb och effektiv service senare är jag iförd nästa års hightech utrustning, stavarna väger mindre än en ordinär kokt med bröd. Enligt killen bakom disken är prylarna i runda slängar värda ca 10 000 kr. Jag är redo! Kliver in(!) i kylan och känner mig rätt avspänd. Vad kan gå fel? När jag efter en kvart listat ut hur bindningarna fungerar så ställer jag in pulsklockan och stakar iväg.

Planen för dagen är att köra 20 km skidor på förmiddagen för att efter lunch springa någon mil. Min enda oro är att det skall bli lite långtråkigt att snurra runt varv efter varv utan att egentligen komma någonstans. Efter första varvet vill jag byta skidor. Bakhalt och inget glid. Går därför tillbaka till uthyrningen och ber om ett par nya. Två varv senare börjar jag misstänka att det inte alls är skidorna det är fel på, utan min teknik.

En titt på pulsklockan bekräftar min oro. Av ren omtanke om min stolthet (det lilla som finns kvar..) plågar jag mig metodiskt vidare, varv efter varv. Släpper snabbt tanken på att ta rygg på de kända ansikten från världscupen som ideligen kör om mig, koncentrerar mig i stället på junioreliten. Efter att ha arbetat mig ner genom åldersklasserna så kommer en snutig grabb i sjuårs åldern upp jämsides. Innan han rycker ifrån mig så säger han med myndig norsk stämma; ”stå mitt på skidorna, så får du bättre fäste”! Skitunge.. Jag åkte Vasaloppet långt innan du ens var påtänkt, tror du inte att jag vet hur man åker lagg?! Har ändå inget att förlora, så jag flyttar fram tyngdpunkten en aning och plötsligt så fäster skidorna i snön! Sista varven går bättre, men mitt självförtroende är stukat på gränsen till utplånat..

BORTA BRA MEN NÄRA BÄST! Kan Torsby vara ett alternativ för Vasaloppsmotionären?
Torsby ligger nära de stora upptagningsområdena kring Göteborg, Oslo och Stockholm. Är man inte absolut beroende av vida fjäll och vilda vyer så är därför Torsby ur miljösynpunkt ett bättre alternativ än till exempel Härjedalsfjällen. Här finns bra boende, vackra omgivningar, extremt välordnade träningsmöjligheter, ständigt preparerade spår och ett välutrustat gym och testcenter tillgängligt för alla. Trots att tunneln är välbesökt av skidåkare i alla kategorier så blir det aldrig trångt. Stämningen är hjärtlig och hänsynsfull. Sannolikt har man världens kortaste transfer från flygplatsen också, närmare bestämt 150 meter från ankomsthall till skidtunnel! Något för Sveg och Östersund att bita i …

MAGNUS KARLSSON ÄR KONTORSRÅTTAN SOM BÖRJAR KOMMA I RIKTIGT SKAPLIG FORM. FLER RAPPORTER HITTAR DU PÅ OUTSIDEONLINE.SE/MAGNUS/