Efter Wellingtons seger publicerade Nikola Tosic, en serbisk triathlet och bloggare, en bild på henne där hon syns med en pratbubbla där det står ”Jag vill tacka min tränare, Brett Sutton, dömd för att ha antastat barn” Tosic kände inte till Sutton förrän rapporteringen från Ironman fick honom att börja söka på webben. På sin blogg skrev han, ”Sutton är dömd för att ha förgripit sig på barn. Av något fullständigt galet skäl sitter han inte inne på livstid.”

Ingen har ifrågasatt vad som egentligen hände tidigare i Suttons liv: han hade en sexuell relation med en flicka yngre än 16. Flickan (vars namn aldrig offentliggjorts) växte upp och bytte sport. När skandalen till sist kom fram, 11 år senare, var hon gift med en triathloncoach vid namn Spot Anderson. De har senare skiljt sig.

Jag pratade nyligen med Anderson och, frågade hur det egentligen gick till när historien kom i dagen.”Sutton frågade mig om jag ville bli assisterande tränare för landslaget” minns han. Andersson var , inte intresserad av att träna elitaktiva men erbjudandet ledde till att han diskuterade Sutton med sin fru.”Det var då hon berättade för mig” säger Anderson.

Anderson ringde upp Rob Pickard som då var performance manager för det australiensiska triathlonlandslaget.”Jag kände Spot väl och jag lyssnade” säger Pickard. ”Jag sa, Spot, om du är så bekymrad, varför berättar du detta för mig? Om det är sant borde du ringa polisen.”

1997, tre år före de olympiska spelen i Sydney, höll Sutton en simträning på Australian Institute of Sport när polisen dök upp och arresterade honom. Med triathlonsportens kommande olympiska debut som bakgrund spred sig den gripande historien som en löpeld i australiensisk media, rubrikerna var i stil med DRÖMCOACH ERKÄNNER SEX MED UNG FLICKA.

I åtalet mot Sutton anklagades han på tio punkter för vad som i Australien kallas ”indecent dealings” med minderårig. Anderson säger att han tryckte på för att åtalet även skulle omfatta våldtäkt, som ger strängare straff, men polisen avfärdade kravet efter sin utredning. Till sist förklarade Sutton sig skyldig till sex av åtalspunkterna. Men, hans inställning är att han inte borde haft sex med flickan men det skedde åtminstone med hennes samtycke. När han senare pratade om fallet gick han på offensiven.

”Alla skrek att det var våldtäkt, men det var alls ingen våldtäkt”, berättade han för en australiensisk reporter.”Jag skulle aldrig, inte under några omständigheter, erkänna mig skyldig till väldtäkt eller något sådant. Jag ville att åtalspunkterna skulle ändras till något lämpligare och det var också vad som skedde.”

Vid ett tillfälle under vår konversation via e-post bad jag Sutton verifiera ett par detaljer kring de tre år långa sanktionerna. Han tog det som en inbjudan till att kritisera straffet ännu en gång.”Alltihop var en fars” svarade han.”Helt legalt kunde förbunden , återkalla min registrering. Utöver det kunde de inte göra något alls. Det här med att jag skulle vara utesluten var rena fantasier från deras sida.”

Slutsatsen? Sutton är å ena sidan ångerfull, å andra sidan är han trotsig. Om han vill skulle han kunna dyka upp på Kona i oktober med skrivplattan i högsta hugg, men jag tror inte att han gör det. Istället kommer han att hålla sig i utkanten och skicka fram sina aktiva ­ det är de som får föra hans talan.

Min sista eftermiddag på Filippinerna åker jag i Suttons van medan han följer efter Wellington under ett hårt cykelpass. Han har skickat iväg resten av teamet i förväg, han förklarar att hennes cykelkapacitet är demoraliserande, inte bara för de andra damerna utan även för några av herrarna.”Kolla där” säger han och pekar på hastighetsmätaren medan , vi pilar fram längs en slät väg. 48 km/h visar mätaren.”Det var det här jag såg i fjol. Folk tyckte att jag var galen som skickade henne till Hawaii.”

Wellington ser ännu mer vältränad ut än hon gjorde i oktober i fjol, starkare och några kilo lättare. Wellington har sagt att det är viktigt för henne att visa världen att hon är på riktigt. Efter att ha mosat eventuella tvivlare handlar det nu om huruvida hon skall klappa igenom, tröttna på alltihop eller lämna Sutton.

Ett annat rykte han har om sig är att han bränner ut de aktiva. En av dem som jobbat allra längst ihop med Sutton är Loretta Harrop, som mot slutet av sin karriär kämpat med skador.”Vi har tävlat mot Suttoni 20 år nu” säger Pete Coulson, en , australiensare som har coachat sin fru, Michelle Jones, från tidigt 90-tal fram till nu.”Jag tror att Michelle har varit tvåa efter fyra av hans världsmästare. Om du enbart ser till resultat så är det ingen tvekan om att han är den bästa tränaren där ute.”

Coulsons kritik mot sin rival tar sikte på den sammantagna mängden psykisk och fysisk stress han fördelar.”Se på hans aktiva, de är fenomenala under ungefär två år och sedan försvinner de. Michelle skulle inte klara hans program. Vill du vara fantastisk i två år, eller vill du ha en hel karriär? Framtiden kommer att visa vad som händer med Wellington. Tittar man på henne nu så kan hon mycket väl vara den allra bästa Ironman-triathleten som någonsin kommit fram.”

Rukosuev ­ som började med att träna simning i Sibirien ­ ser inte problemet.”Det var när jag låg som närmast en skada jag gjorde mina allra bästa lopp” säger han.”Vilket , vill du helst ha? Två år av framgång eller fem år av medelmåttighet? Visst, Sutton kör livet ur dig. Eller kan du vara medioker i fem år. Vem bryr sig?”

T.J MURPHY ÄR CHEFREDAKTÖR FÖR TRIATHLETE MAGAZINE