Sutton slutade dock aldrig vara tränare och flera av hans aktiva följde honom, inklusive Harrop som senare vann silvermedaljen under OS 2004. Utan att vara begränsad av att ha ansvar för ett landslag samlade Sutton ett team av internationella triathlonspecialister. Verksamheten förlades till andra länder, som Schweiz och Brasilien. I åratal förtjänade han sitt levebröd genom att debitera de aktiva en månadsavgift och genom att ta en del av deras segerpremier. (Som inte är så stora
som du kanske tror. Till och med en stjärna som Wellington kan skatta sig lycklig om hon lyckas dra in 900 000 kronor om året i prispengar.) I fjol tog en ny sponsor över Suttons team ­ en asiatisk kedja av cykelhandlare vid namn Bike Botique ­ vilket betyder att han inte längre behöver debitera de aktiva, ett faktum som gör att han idag kan vara ännu petigare med vilka som får vara med i teamet. Tidigare var en av invändningarna mot honom det faktum att han aldrig producerat en Hawaii Ironman-champion. Nu skulle knappast någon höja ögonbrynen om hans aktiva börjar dominera tävlingen.

Trots att Suttons hem är i Leysin i Schweiz, där han håller sina sommarträningsläger, föredrar han länder i tredje världen för sina mytomspunna ”heat camps”: två månader av hård träning i tryckande fuktigt klimat för att förbereda för tävlingssäsongen och ytterligare två doser av samma medicin före och efter Hawaii. I februari i år tog han med sitt team till amerikanska flottans numera nedlagda bas vid Subic Bay på Filippinerna för det första av dessa läger.

Sutton släpper inte gärna in utomstående när han arbetar, men när Wellington lyckades med sin historiska seger, bestämde jag mig för att träffa honom. Efter fyra månaders konversation via e-post gick han med på att träffas på Filippinerna. Jag fick veta att allt, inklusive hans egen historia, skulle kunna diskuteras. Jag tvivlade, men när vi satte oss ned under min första kväll i lägret började han genast berätta.

På sätt och vis. Sutton med sitt grovhuggna ansikte och de gröna ögonen som sett en hel del berättade inte mycket som kunde relateras till övergreppen han anklagats för. Istället berättade han om sin tuffa uppväxt under pressen som kom från hans pappa som var en krävande simtränare.”Jag växte upp i ett mycket våldsamt hem” berättar han.”Jag var den som var , mest passiv. Han var en dålig simmare ” men redan vid 10 års ålder styrde hans pappa in honom på tränarbanan istället. Han var nästan 15 när han blev relegerad från skolan för att ha coachat professionellt.

Han flyttade hemifrån och började jobba med kapplöpningshästar och hundar i New South Wales. Han berättade också att han lidit av maniska depressioner och att en av dessa perioder inföll strax före hans arrestering, vid en tidpunkt då han började nå ryktbarhet som internationell triathloncoach.

”Jag hade en affärskollega som tog livet av sig” säger han.”Så jag var redan , under isen.”

Det lät en smula tillrättalagt, som om Sutton försökte parera det jag kunde tänkas tycka om hans sexualbrott. Men, jag tror inte hans avsky för sig själv var spelad. På hotellet en morgon slog sig Sutton ner medan jag åt frukost. Han pratade om sin träningsfilosofi i närmare en timme och jag kunde sedan se hur han sjönk ihop när han började tänka på den gamla, allt annat än goda tiden.