I slutet av augusti varje år samlas tusentals människor i Chamonix för att, i ett sträck, springa fyra marathonlopp i en terräng vars höjdskillnad motsvarar tio rundor till toppen av Åreskutan. Alla är ute en natt, många två. Bitvis är det så brant att man måste använda både händer och fötter för att ta sig fram. De hade iallafall tur med vädret …
AV: JONAS HOLLANDER | UR: Outside nr 10-2008

Chamonix en söndagförmiddag i slutet av augusti. Under den korta promenaden från byn upp mot restaurangen La Foria möter jag de bergslöpare som nu är mycket nära målet efter att ha avverkat nästan 166 kilometer bergslöpning med 10 000 positiva höjdmeter längs vägen. De har sprungit mer eller mindre non-stop i 40 timmar. Några ser anmärkningsvärt pigga ut och ler glatt tillbaka när publiken ropar ”bravo” och ”courage” andra inte. En italienare i 35-årsåldern med 1000-milablick går med små små steg. Trots att han bara har halvannan kilometer kvar är jag inte helt säker på att han lyckades ta sig i mål inom de maximala 46 timmarna.

UTMB, eller Ultra Trail Mont Blanc som det egentligen heter, är utan tvekan ett av de allra tuffaste löploppen i världen. Tänk fyra maratonlopp i följd på en bana med en höjdskillnad som motsvarar Åre -> Åreskutans topp 10 gånger. Sett till längden och höjdskillnaden är det lätt att tro att det bara är en en handfull femstjärniga knasbollar som ens försöker sig på uppgiften. Så är det inte. Inte alls. Tvärtom.

FULLTECKNAT
Årets lopp, det sjätte i ordningen, var fulltecknat på två dagar. De 2 500 startplatserna tog slut redan i januari. Då skall man dessutom veta att de som anmäler sig måste vara kvalificerade: man måste visa sig mogen uppgiften genom att tidigare ha genomfört något bergslopp längre än åtta mil eller minst två över fem. Varken den trötta italienaren jag mötte i slutet av banan eller någon av de cirka 1 200 deltagarna som bröt var med andra ord några blåbär.

Jag såg starten i centrala Chamonix på fredagkvällen. Åkte buss till St Gervais och hade precis fått in en öl och en köttbit när de första löparna efter dryg två mils löpning passerade i vansinnestempo bara någon meter från bordet. ”Hellre dom än jag” , tänkte jag. Såg några hundra löpare passera kontrollen i St Gervais i skymningen innan det var dags för transport upp till det lilla kapellet Notre Dame de la Gorge där publiken stod med facklor, berget var upplyst av färgade lampor och en DJ stod och spelade suggestiv musik. Löparna passerade förbi, fortfarande i högt tempo, ut i mörkret likt en en lysmask av pannlampor. Själv skall jag tillbaka till hotellet. Löparna har en 1 200 meters stigning upp till Col du Bonhomme och en lång natt framför sig.

DAG TVÅ
Lördag morgon, Courmayeur. Inne i den fula betongkoloss som är Courmayeurs sportcenter ligger någon i ett hörn och försöker sova, några får massage och liniment på trötta benmuskler, några tejpar fötterna. Det ser mer ut som ett fältsjukhus än ett idrottsevenemang. Täten har passerat för länge sedan. Ute skiner solen från en klarblå himmel, solskydd och vätska kommer att bli viktigt idag, och jag slår mig ner på en stenmur i väntan på vidare transport. En liten subtil pil målad i asfalten visar vägen för löparna och många är osäkra på vilket håll de ska. Jag pekar muntert och åker sedan vidare för att hinna se ledaren ”in action” innan han går i mål.

SKRÄLLEN
Loppets skräll var att den unga spanjoren Kilian Jornet, 20, sprang i mål på 20 timmar och 58 minuter vilket var nästan en timme snabbare än arrangörerna räknat med och och lika mycket snabbare än tvåan, den rutinerade publikfavoriten Dawa Sherpa. Tidigare har det sagts att det är en fördel att vara gammal och rutinerad för att överleva loppet och de senaste två åren har italienaren Marco Olmo, 60, stått som segrare.

I fjol var prispallens sammanlagda ålder närmare 150 år. Olmo bröt dock i år, liksom amerikanska esset Scott Jurek. Istället var det alltså den spanska 20-åringen Jornet som överraskade alla. Ja, kanske inte alla. De som är intresserade av skidalpinism vet redan att unge Jornet är ett fenomen. I vintras kom han fyra på VM bland ärrade, seniga 35 åringar och han har bevisligen en motor utöver det vanliga.

SVENSKARNA
Svenskarna då? Otto Elmgart, 38, bosatt i Belgien, stötte jag på i Courmayeur lördag morgon, han såg då pigg ut men fick senare bryta. Han hade varit krasslig några veckor före loppet och när jag får tag i honom på telefon efteråt sa han ”UTMB är inget lopp man fullföljer utan att vara helt pigg”

Även Niklas Grip fick kliva av liksom stockholmaren Tor Almgren, 43, som var bäste svensk i fjol, han bröt efter ca 50 km. Enda svensk över mållinjen var Per-Erik Larsson, 44, från Stockholm, som ställde upp i sitt fjärde UTMB och gick in på en fin 347:e plats efter dryga 37 timmar hårt arbete. Far och son Bonnedahl, Lars och Tobias, 58 respektive 23, som sprang UTMB:s lillebror det hälften så långa CCC, för tredje respektive andra gången kom i mål till hälften, det vill säga Tobias bröt medan pappa Lars klarade sitt tredje.

Jag träffar flera av dem på restaurangen Le Serac i Chamonix på söndagen. Och frågar om förberedelser och vad som egentligen krävs om man vill göra ett lopp som detta. ”Backträning” svarar , de med en mun. Funderar du på att ställa upp måste du ner till alperna eller åtminstone upp till Åre och träna. ”Det har mycket lite med vanlig löpning att göra” säger Tor Almgren som i fjol höll, jämna steg med amerikanska löparstjärnan Dean Karanazes.

FOTO FRANCESCO TOMASINELLI