Nytta & nöje Det är betydligt enklare än du tror att träna inför ett triathlon på olympisk distans. Dessutom: om du följer vår nybörjarvänliga plan är det hur kul som helst.
AV MICHAEL ROBERTS | UR: Outside Nr 8 – 2008
Slappa dig i form
> Artikelförfattaren ville tävla men vägrade låta sig plågas. Till slut verkar det som om hans träna-på-känsla-inställning fungerade bra. (Det tror vi åtminstone.)
ÄVEN OM JAG BETRAKTAR mig själv som ganska atletisk har jag aldrig följt ett disciplinerat träningsprogram. Mil, puls, mjölksyratröskel det är ord som riskerar att förvandla sport till ett arbete. Så, när jag i vintras bestämde mig för att ställa upp i New York City Triathlon, en tävling på olympisk distans (1,5 km simning, 40 km cykel, 10 km löpning) var det med viss oro. Förutom att de frossar i smärta har triatleter rykte om sig att vara notoriska siffer-och-pryl-pundare. Och det stämmer. Jag såg det med egna ögon när jag började träna med Cadence Cycling & Multisport. Bland instruktörerna där finns proffscyklister och proffstriatleter och den snajsiga träningsanläggningen i Tribeca på Manhattan är utrustad med kolfiber och blinkande, blippande datorer som som skulle till att bygga en hel robotmänniska.
Till en början följde jag coachernas rekommendationer till punkt och pricka. Jag körde inomhuspass och höll noggrann koll på min kadens. Jag bar pulsklocka när jag sprang. Men, efter en månad, just när jag började förvandlas till den där killen som tar över middagskonversationer genom att ge lektioner i träningslära, fick jag stopp på mig själv.
Jag tittade tillbaka på mina anteckningar från en av de första simpassen tillsammans med min tränare, jag såg ett citat jag krafsat ner: ”Siffror är utmärkta, men du kan också känna vad kroppen går igenom”.
Visst låter det självklart, men det är lätt att glömma när man sitter där med inställningarna för effektmätaren. För mig blev det ögonblickligen ett lugnande mantra: Träna på känsla. Det betydde att ibland lämna pulsklockan i byrålådan, eller att springa trots att dagens e-post från coachen rekommenderade cykel, eller att helt enkelt ta sovmorgon och titta på den där matchen.
Så jag slappade lite. Tja, kanske en hel del. Men vet du vad? Mitt upplägg fungerade. Den nionde veckan kände jag mig i toppform. En underbar söndag gav jag mig ut på åttakilometers löprunda, cyklade därefter en timme. Nästa morgon kände jag mig stark och sprang tre kilometer, simmade 30 minuter och sprang sedan hem. Därefter cyklade jag 20 minuter till jobbet.
Överraskande nog stöttade mina coacher mina idéer. Michael Hanson, Cadence triathlonguru, föreslog att jag skulle fokusera på enkla principer som: ”för att tävla snabbare, måste du träna snabbare” Resultatet blev ett flytande . träningsprogram som blev en naturlig del av min vardag. Jag tränade upp emot 10 timmar i veckan men det var på mina egna villkor.
Detta, skulle det visa sig, är hemligheten med triathlonträning: det måste inte vara plågsamt. Faktum är att om du följer de steg vi rekommenderar här så är det enkelt. Tro mig: jag har sex veckor kvar till mitt livs första lopp och jag tänker korta dagens cykelpass med 20 minuter så att jag hinner se Iron Man. Och jag mår toppen.
Bra text, men jag måste bara kommentera det det du kriver om ” Ignorera människor som säger att du bara skall simma med armarna”. Att spara benen gäller främst Ironman, inte kortare distanser. Och man ska nog inte ”ignorera” dem som hävdar det, ty det är bl.a. grabbar som Dave Scott (sexfaldig världsmästare) och Joe Friel (USA:s landslagstränare) säger det. Fast dom ska ju inte släpa, men inte heller tok-jobba…