”What we do in this life, echoes in eternity..”

Jag har alltid haft en stark övertygelse om att själen vandrar vidare från liv till liv, och att ditt kommande livsöde starkt påverkas av dina handlingar i ditt nuvarande. Faktum är att denna övertygelse i bland hindrat mig från att slå folk på käften, dels för att jag vet att en sådan handling dels drabbar mig själv onödigt hårt och dels för att jag vet att vederbörande får sitt straff tids nog ändå…

Men beträffande mina känslor för ansvariga inom Värmdö kommun är det tveksamt om denna övertygelse är nog.. Finns det någon övre gräns på straffskalan för dessa nidingsdåd som jag just blivit utsatt för? Jag tvivlar.. Som vän av ordning kommer detta att resultera i en insändare i lokalbladet, var så säker! Vad har då hänt, som kan få en fridsam kille som mig att ilskna till så till den milda grad frågar sig säkert den trogne läsaren? Jo, någon har valt att avverka mängder av skog längs Värmdöleden (en mycket vacker vandringsled tvärs över Värmdö, som gjord för MTB) utan att ta hänsyn till ledmarkeringar och stigar. Skandal! Jag kommer alltså cyklande helt fridfullt, med favoritmusiken i lurarna och tankarna på helt annat håll, med blicken fäst ett 10-tal meter framför framhjulet längs (hittills) välkända stigar. Efter en stund är det något som inte stämmer, jag vaknar upp ur min behagliga drömvärld och inser att jag inte alls känner igen mig längre.. Problemet är att jag inte ens minns när det välbekanta upphörde. Börjar trampa tillbaka, hittar stället men kan ändå inte riktigt förstå vad som gått snett.. Börjar om igen , bara för att strax konstatera att stigen/markeringarna försvunnit på grund av skogsavverkning.. Har plötsligt ingen aning om åt vilket håll jag ska ta vägen, terrängen är helt olik sig. Skandal! Här propagerar man för att folk skal ta sig ut i skog och mark, att det skall motioneras och jag vet inte vad, sedan beter man sig på det här viset! Va f-n…

På väg hemåt längs samma väg jag nyss cyklat börjar det att regna också.. Bra. Tack, bussigt. Vid vägkorsningen (varför kommer det alltid massor av bilar i rad när man skall korsa en väg, för att sekunderna innan och efter vara helt tomt?) lossnar sulan från min cykelsko när jag skall vrida loss foten ur pedalen. Jag faller därmed föga graciöst till vänster ner i en åker. Sulan sitter snyggt och prydligt kvar i pedalen, medan det som är kvar av dojjan känns som en bättre moccasin.

Vänta bara, här skall skrivas insändare, var så säker!