Jaha, nu har det alltså hänt. Lika bra att få det bekräftat och överstökat, har haft det på känn länge…

Nyårsdag. Inte bakis. Inga ursäkter. Märkte redan i första uppförsbacken att den senaste tidens sjukdom verkligen tryckt dit den berömda pricken över i och hällt den den sista droppen i bägaren (så att den börjat rinna över..). Min kondition har nått nytt bottenrekord! Ett klassiskt ”all time low” om man så vill. Faktum är således att min kondition aldrig någonsin (sedan jag började lägga märke till den) varit sämre än var den är i dag. De flesta av er som läser det här har förmodligen/förhoppningsvis ingen aning om vad jag talar om. Men försök att tänka er in i ett läge där pulsen skenar och luftvägarna krampar i hop i fåfängt försök att syrekompensera när du joggar uppför första motlutet i elljusspåret. Tänk er sedan att det fortsätter så i ytterligare 5 km innan du med darrande ben äntligen nått fram till parkeringsplatsen. Läskigt!

Jag kommer inte att avge några nyårslöften (i år heller), men en klar och uttalad ambition blir att verkligen försöka göra något åt det här eländet! Jag har aldrig varit något konditionsfenomen, men jag har heller aldrig varit i sämre form än att en mil runt 40 minuter varit genomförbart i princip när som helst. Inte förrän nu. Nu mår jag pyton över detta. Tanken på att behöva börja om från absoluta botten känns inte speciellt inspirerande. Men en utmaning är det, det kan jag förstås hålla med om..

Axlarna är paj, ryggrn värker, vristen är öm och magen är tjock. Var börjar man? Tips till mig, någon?? Snälla…? Jag är nästan så desperat att jag är redo att ringa Blossom och ta ett snack med Anna Skipper. Nästan.

En annan grej är att jag för första gången blivit omsprungen av min fru! Bokstavligt talat. Visst, missförstå mig inte, det är jättekul för henne och jag unnar henne verkligen all framgång. Förr var det alltid hon som cyklade bredvid med vätska och energybars, nu är det jag som cyklar (åker bil) bredvid. Det jobbiga är att ge fan i att komma med diverse goda råd, att inte lägga mig i hennes träning och kompensera mina egna misslyckanden via hennes idrottande… En startplats i GBG varvet och en pulsklocka till julklapp får räcka, skall inte lägga mig i mer.. Jag lovar! Men jag är övertygad om att hon kan ta sig neråt 1.20 på halvmaran redan i år, om jag bara fick henne att köra ett par intervallpass i veckan. Och tänk vad ett rejält långpass skulle kunna åstadkomma!  Nej, jag skall inte lägga mig i, har lovat att låta bli.. Förlåt.